Julen är märklig med alla sina helgdagar. Man är ledig, sen jobbar man lite. Sedan firar man nyår och är ledig igen. Plötsligt är det måndag, man jobbar lite för att återigen vara ledig. Vad gjorde ni av alla dagar (ja, ni som ­hade  förmånen att få vara lediga)? Om man ska generalisera ­lite över sociala medier som Facebook och Instagram åkte ni ­skidor, lagade mat, tog långpromenader, reste till Gran Canaria: Ni fångade dagen. Jag gjorde inte så mycket av det där alls. Men däremot har jag lärt mig något helt nytt. Det är också bra. Man ska ju utvecklas, nå sin fulla potential som det heter.

En morgon under just denna ledighet gick jag upp precis som vanligt och tänkte att nu ska jag ta en långpromenad in till stan medan det fortfarande är ljust ute, möta upp en vän och ta en ­fika, sedan städa bort julen. Den tanken visade sig snabbt vara lika svag som den när man bara ska ta ETT glas vin på krogen. Så jag drog på mig den gamla band-tishan igen och gick tillbaka till sängen. Sov? Nej, jag kollade ikapp tv-serier.

Ett dygn i mitt liv som jag aldrig får tillbaka:

Jag ser klart de sista avsnitten av The Affair sedan börjar ­magen kurra. Det är en mycket dyster syn jag möter när jag öppnar kylen. Oh well, kaffe och smörgåsar får duga som lunch, då kan jag ju kolla på tv-serien Girls, som redigerar-Hanna här på jobbet har pratat om, samtidigt.

Det blir mörkt ute. Jag kanske borde gå ut och handla, fixa middag, få lite gjort? Äsch, jag har ju chips. En hel påse!

Jag förstår just nu inte varför jag övervägde att gå ut över huvud taget. Varken Adam, Hannah eller Noah (karaktärer i tv-serierna jag kollar på) finns ju där ändå: Verkligheten är så överskattad!

Nu börjar det säkert klia i de av er som känner att man inte bara kan ligga hemma och kolla på tv-serier en hel dag (och natt). Jag förstår det, fram tills nu var jag en av er. Jag är extremt privilegierad som har tiden, det förstår jag också. Men samtidigt som jag inser att klockan är 3 på natten och att jag inte har gjort annat än att vältra mig i tv-serier inser jag även att jag har lärt mig något nytt: Den ädla konstformen som jag kallar Motsatsen till Carpe Diem. Ibland behöver man kunna den. Jag kanske till och med lägger till den i mitt CV. Och nästa gång jag utövar denna konst är jag mer rutinerad. Jag ska ha lite mat i kylen. Jag ska laga någon av de vardagsrätter vi har på sidan 54. De funkar jättebra att äta i sängen. Tillsammans med din favorit-tv-serie.

Jag tror att jag har nått min ­fulla potential.