Startsida / Inlägg

Hoppas sönerna ger mig en rejäl spellista

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistEn del rabblar filmer med titlar, innehåll och skådisar samt minnen i samband med dem. Själv sitter jag mest tyst och känner mig dum. Minns jag vad filmen heter, då kommer jag knappt ihåg vad den handlade om eller vilka som var med.

Andra talar målande om konst och utställningar samt vilka associationer de väckt. Levande beskriver de besök i Paris för tio år sedan och London för 20. Själv tänker jag, jo jag var där men vad såg jag? Nog var väl Mona-Lisa en besvikelse?

Men kommer vi in på musik – då är jag med.
Jag har låtar för allt. Både sådana jag gillar och sådana jag inte alls gillar och som har det gemensamma att de framkallar bortglömda minnen, allehanda känslor och ansikten som förändrats med åren. Barnvisan Sov du lilla videung placerar mig varje gång i stolen vid farmors radio, där jag drack gammaldags varm choklad i gul mugg.

När jag hör Madonnas Into the Groove hamnar jag återigen på det där dansgolvet i Piteå och minns precis varför; vårdpraktiken på psykavdelningen, kompisarna, patienten som skrämde mig.

Nyligen bortgångne Peter Lundblads Ge apan i dig en chans ger bilder av hur han drog upp mig på scenen och gav mig sin singel i födelsedagspresent.
För att inte tala om hur jag minns besvikelsen när jag fick veta att favoriten Marvin Gaye hade skjutits till döds av sin far när jag hör Lets get it on.
Klassiska stycken är tvärflöjtslektionerna i skolan.

Men det är inte bara ”gamla” låtar som väcker minnen och känslor. Betydligt senare alster som Pharrell Williams Happy är för alltid förknippad med sommargrannen Carina och utomhus-zumban på dansbanan, medan Jag skrattar i dag av Ison & Fille ger mig en klump i halsen och känslan av första löprundan efter bröstcancerbehandlingen (som för övrigt förstörde John Mayers Free Fallin för mig under flera års tid).

Forskning har visat att musik har förmågan att väcka minnen till liv. Favoritlåtar sätter igång ett särskilt nätverk av celler i hjärnan som normalt är till för att hjälpa oss att förstå oss själva och hur vi ska passa in i vår omvärld.

Med detta i bakhuvudet blir jag alldeles varm varje gång jag ser tv-reklamen där ett gäng åldringar lyckligt dansar loss med hörlurar på huvudet – och hoppas att många av våra äldsta får ha det så. Lyssna på musik, sjunga och dansa, inte minst för minnets skull.

Om jag själv får förmånen att bli gammal och kanske måste brottas med sviktande komihåg så hoppas jag att någon, förhoppningsvis mina söner, ska ta sig tid och ge morsan en rejäl spellista.

Sätt på mig lurarna, vrid upp volymen och tryck igång Kiss Heavens on fire så ska ni få se att det händer grejer.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 48 (alltså så gammal att jag börjar säga att ålder bara är en siffra).
Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförorten Högdalen.
Familj: Make och två söner.
Gör: Politikreporter på Aftonbladet.

5 tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag spöka för …
… mina kollegor eftersom det skulle kunna ge dem en bra plus-artikel.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
…  är att dra undan gardinerna.

Vill du få mig på fall …
… är det lika bra att du
lägger ner.

Jag reser ingenstans …
… utan min beauty flash balm (ansiktskräm).

Jag blir rädd …
… när jag vistas i trånga utrymmen.

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB