En oförätt, en hämnd och sedan är det i gång.
Vi mot dem.
Vi ser det hela tiden i konflikter runt om i världen.
Hur orkar de, tänker vi på tryggt avstånd i vårt lilla förnuftiga land. Och kom inte dragandes med era konflikter till oss, tack.

För några år sedan flyttade vi in i en nybyggd lägenhet på markplan med uteplats. De ovanför oss i huset hade balkonger.
Ganska snabbt dök det upp önskemål från flera av oss som bodde längst ner att göra förändringar av uteplatserna, framför allt handlade det om att lägga till några plattrader för att göra dem större. En grupp utsågs som tog fram ett förslag. Någon ville förlänga ytan för att få lite mer sol, vi ville också bygga ett staket runt vår plats eftersom vi hade fått en ruta i dörren sönderslagen av ett lekande barn.

En fin sommarkväll i juni samlades hela huset för årsmöte ute på gräsmattan. Fåglarna kvittrade, det bjöds på kaffe och kaka.
”Kan vi anta dagordningen?” ”Ja!”

Till sist var det dags för punkten ”uteplatserna” och ganska snabbt visade det sig att det fanns ett motstånd mot förändringarna från de som bodde högre upp i huset. Det mumlades om att större uteplatser skulle öka värdet på lägenheterna och den möjligheten hade ju inte balkonggänget. Lättare att argumentera mot utbyggnaden blev det när någon kom på att det skulle kunna vara farligt att sitta där i solen på den förlängda uteplatsen om någon ovanför till exempel tappade en kniv.
Så kan vi inte ha det, säkerheten måste gå först. Och eftersom balkonggänget var i majoritet blev det inget av med byggplanerna för oss på nedre botten.

Livet återgick det normala i den lilla bostadsrättsföreningen – men något år senare dök det upp en ny motion. Återigen stod vi samlade där på gräsmattan med kaffe och kaka. Den här gången ville några i balkonggänget glasa in sina balkonger och hade tagit fram ett förslag.

Och det var nu det blev det lite knivigt. För inte är väl jag en sådan där långsint typ som skulle väga in uteplatsdebaclet i mitt beslut? Att hämnas, helt enkelt. Eller?
Som tur var dök det upp ett passande argument även den här gången: inglasningarna skulle bli så oestetiska att hela föreningen blev lidande.

Så kan vi inte ha det, tyckte plötsligt även jag och drog en lättnadens suck. Och förslaget förpassades till papperskorgen, som det brukar heta.

Efteråt har jag rannsakat mig själv, skulle jag ha röstat annorlunda om vi på bottenplan fått bygga om våra uteplatser? Och hur jag än försöker slingra mig så blir svaret ja. Svårare än så var det alltså inte att bli kränkt, att vilja ge igen – och så är bollen i rullning.
Runt om i världen – likväl som i den segregerade, välmående bostadsrättsföreningen söder om Stockholm.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Gör: Jobbar på Aftonbladets
debattredaktion.

Fyra tankar i mitt huvud:
Om jag träffade mig själv för 30 år sedan …
… skulle jag be mig köpa ett gäng vinylskivor som jag har stora problem att hitta nu.

Världen vore bra myc­ket vackrare om …
… vi hade lärt oss något av historien.

Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… nog ”nej”, tyvärr.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  skolade om mig till lasbilschaffis. Jag skulle bli ett nervvrak.