”Erkänn folkmordet på armenierna. Till och med Kim Kardashian har gjort det”.
Resul, den turkiske bartendern, tittar på mig med trött blick. Han tycker inte att han bär något ansvar för den svåra förföljelse av den armeniska befolkningen som hans landsmän bedrev under första världskriget.
Han suckar, ställer fram en öl och återgår till att kolla på någon fotbollsmatch som går i repris på plattskärmen.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen, jag har lyckats smita tidigt från jobbet och släpat mig till Polhem, en mindre sylta på Ringvägen i Stockholm, och är dagens andra gäst.
Vid spelapparaten står en man och pratar högt om att han var oskyldig till värdetransportrånet han satt häktad för i fyra månader. Jag funderar ett ögonblick på om jag ska tro honom, men sjunker ner i Sportbladet igen.

Jocke med kniven, Stockholms hårdast arbetande hissmontör men mest känd för att ha lyckats med konststycket att bara få fem rätt på tipset trots fyra halvgarderingar, släntrar in. Han berättar att någon tidning haft ett reportage om det ”Nya, hippa Ringvägen” och besökt varje krog från Götgatan ner mot Renstiernas gata. Men av någon anledning gjorde reportern och fotografen halt vid etablissemanget närmast före Polhem.
– Det var en jävla tur, säger jag.
– Ja, här vill vi vara ifred, muttrar Jocke med kniven.

Kleerup slår sig ner vid bardisken, beställer mat och en Ipa. Han har precis kommit tillbaka från inspelningarna av Så mycket bättre på Gotland. ”Hårt jobb, men jag tror att det blir bra tv”.
Han dricker upp ölen, petar lite halvhjärtat i maten, reser sig och går.

Rut kommer in. Jonas anländer, punktligt och som alltid med fel kvällstidning under armen. Det börjar bli trångt vid bardisken. Den äldre ryska damen halvsover vid sitt bord. Lunkan står utanför och röker och Saldert är äntligen klar med en målning som gett honom ångest i veckor.

Plötsligt rasar en del av taket in. Ett moln av vad som ser ut att vara gips och masonit yr. Är det en raket som har slagit ner? Bäst att gå dit och kontrollera.
Vi tittar upp mot ett hål i innertaket som mäter ungefär 1×1 meter. ”Inget anmärkningsvärt”, säger Jocke med kniven. Vi lunkar tillbaka till våra platser igen.

Markus Krunegård, Östergötlands popsmed, sitter med några kompisar i ett hörn. ”Det går bra för Norrköping i år, men inte en chans att ni vinner allsvenskan. Det gör AIK”, förklarar jag. ”Vi får väl se”, svarar han.

Det ska ännu dröja några månader tills Norrköping tar hem guldet och jag tvingas till förnedringen att gratulera honom.

Resul tittar hotfullt på mig när jag druckit upp min andra öl och signalerar att jag vill betala. Han morrar att han erkänner folkmordet om Sverige erkänner hur samerna har behandlats.
Var han fick luft ifrån begriper ingen, men nu är han uppe i varv. ”Vad gjorde britterna mot irländarna? Hur uppförde sig Frankrike i kolonierna? Va?”
”Kim Kardashian, Resul, Kim Kardashian”, väser jag tillbaka, väl medveten om att han befinner sig i underläge.

Jag betalar, går. Det sista jag hör är bartendern prata rakt ut i luften.

Det är, på gott och ont, ännu en ­eftermiddag på Polhem.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Sonen Henry.

Fyra tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om …
… mitt barn hotades.
Jag trivs särskilt bra när …
…  jag får ett glas vin.
Om jag är ledsen vill jag …
…bli full.
Det vackraste ord jag vet är …
… sömn. För det är ett trivsamt tillstånd.