Det är strax före avgång, besättningen gör sista kollen av handbagage och säkerhetsbälten för att vi ska kunna lämna Gardemoen och lyfta mot Arlanda. Planet, som är av typen Boeing 737, rymmer 141 passagerare och är fullt så när som på en stol: Den precis framför mig. Jag sitter på 21 C, alltså närmast gången.

Själv paxar jag alltid ett så kallat ”aisle seat”, i den mån det går, eftersom jag är som alla
andra: Jag vill gå på toa utan krångel och kunna kasta mig upp och ut ur kabinen i samma
sekund som maskinen har nått gaten.

Jag sitter och är nöjd över min perfekta placering då den allra sista passageraren kommer stressande i mittgången. Det är en svensk kvinna, jag gissar att hon är någonstans mellan 55 och 60 år. Hon har kortklippt, slingat hår, är klädd i jeans, dunkappa och bär klarröda glas­ögon långt ut på nästippen.

Hon stannar vid 20 C, ser sig snabbt omkring och säger med en vass och omotiverat hög röst:
– Ursäkta, det där är visst min plats.
Det går inte att ta miste på indignationen i repliken, riktad mot en annan medelålders kvinna på plats 20 D, också ett yttersäte. Kvinnan, som bär slöja på huvudet, tittar frågande först på sin uppretade medpassagerare, sedan på sin tonårige son, som ruskar osäkert på ­axlarna. 

Röda Brillorna himlar med ögonen och viftar insinuerande med boardingkortet som vill hon poängtera: ”De kan inte ens läsa”, innan hon med en djup suck sätter sig på den enda lediga platsen i planet. Den som är en blåkopia på den hon anser sig ha rätt till.
Beteendet är uppenbart rasistiskt. Hade Röda Brillorna betett sig på samma sätt mot mig eller en snubbe i kritstrecksrandig kostym?
Inte en chans.
Hon gör det inte ens för att hon blir snuvad på ett attraktivare säte. Hon gör det bara för att.

Bara för att hon anser att hon får. Har rätt. Är mer värd.

Kvinnan i hijab letar kvickt fram sitt boardingkort, papperet som bevisar att hon och hennes son är rätt placerade, som bekräftar att hon både kan läsa och förstår reglerna ombord på en SAS-flygning. Och hon gör det tålmodigt och resignerat. Varje gest, minsta rörelse visar att hon är van vid att bli ifrågasatt, anklagad, påhoppad.
Röda Brillorna sneglar på resedokumentet, nickar, men ber inte om ursäkt.

Scenen är över på tio sekunder, men jag hinner tänka: Borde. Göra. Något. Kräva avbön av Röda Brillorna. Läxa upp och hojta ”skämmes”.
Men jag gör det inte.
Jag och alla andra, som sitter inom ­reaktionshåll, förblir tysta.

Vissa intalar sig säkert att debaclet är en oskyldig missuppfattning, men obehagligt många – det är jag tämligen säker på (närmare 19 procent av svenskarna stöttar Sverigedemokraterna enligt Aftonbladet/Inizio den 23 mars) – tycker att Röda Brillornas agerande är rätt ­rimligt: Det är nog nu. Stäng gränserna. Kör ut dem.

Det är snart ett halvår sedan den där incidenten ombord på SK 868 och det går knappt en dag utan att jag tänker på den. Vad var värst? Röda Brillornas fördomsfulla främlingsfientlighet, eller min och mina medpassagerares ­flathet?

Tystnad är förtryckares bästa vapen, så jag vet svaret. Och skäms.
Nu och för evig tid.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott, 50. Bor: Stockholm.  Familj: Gift med Daniel, 47, barnen Joel, 18 och Freja, 16, samt whippetarna Tuff, 8, och Monty, 6. Gör: Överordnad chef för Aftonbladets samtliga magasin.

Fem tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… bli frisk, så klart. Under tiden nonstop-tittar jag på Nurse Jackie.

Jag dansar om …
… någon bjuder upp. Att nobba en svängom är ohyfsat.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  hoppar bungy jump.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… Om det var krig i Norden av Janne Teller för att den är synnerligen briljant, träffar som ett knytnävsslag och vänder upp och ner på världsordningen beskriven i min krönika.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… sjuka mängder skaldjur och obegränsad mängd champagne. Vill vara mer än lovligt berusad den dagen jag ska gå hädan.