Jag var nere i Puttgarten och tittade på ­kröken för ett tag sen.
Har aldrig sett så mycket sprit i hela mitt liv.
Det var som att komma till Ikea. Fast där handlar det förstås om möbler och husgeråd. Och, i och för sig, snorbilliga vinglas.
Gränshandel har alltid funnits. Smarta och riskvilliga filurer har alltid utnyttjat det faktum att människor känner behov efter något. Oavsett vad. Jag har inget större problem med det bara det inte handlar om knark eller vapen. Där går liksom min gräns.
Folk smugglar bilar, biblar, allt.
Själv smugglade jag och min kompis Don relativt kopiösa mängder sprit en gång i tiden. Vi trafikerade traden Reykjavík–Västmannaöarna. På 1970-talet. Det var visserligen inte smuggling i traditionell bemärkelse. Vi korsade ju inga gränser. Men i alla fall.
Idén fick vi från en av Islands numera mest kända journalister som på den tiden var en oborstad slyngel. Saken var den att stan vi bodde i, Vestmannaeyjakaupstaður, ödelades vid det stora vulkanutbrottet några hundra meter från centrum i januari 1973. Hundratals hus försvann under ­askan och lavan. Däribland huset där Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins, den isländska motsvarigheten till Systembolaget, höll till.
Alkoholkranarna stängdes av. Men folk, som slet som djur för att gräva fram stan och som riskerade livet ute på fiskefälten, ville festa när de för en gångs skull var lediga.

På lördagsdansen på biografen (som hade klarat sig) fanns det visserligen spånken. Men bara till ruggiga ockerpriser.
Den oborstade slyngeln, då en yngling på 18 år, visade hur det skulle gå till. Han och hans kompis kom ut till ön med åtta lådor brännvin i bagaget. De ställde sig utanför dansen. Och efter fem ­minuter var lådorna tömda och de hade tredubblat sitt kapital; pengar fanns det nämligen hur mycket som helst av.
Don och jag hakade på. Vår affärsidé var enkel. Vi skulle bara lägga på 100 procent. Efter omkostnader. Vi blev snabbt enormt framgångsrika. ­Detta var naturligtvis i allra högsta grad olagligt. Polisen slog till en timme efter att vi hade kommit tillbaka till ön. Men då var allt redan borta. Vi åkte fram och tillbaka. I storm och åtminstone vid ett tillfälle i rykande orkan. Vi tjänade hur mycket pengar som helst.
Andra hakade också på. Men en torsdag när vi skulle in till Reykjavik såg vi hur containrarna från Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins lastades av i hamnen.

Vi insåg att det var kört. Men många andra gjorde det inte och när de kom tillbaka till ön hade bolaget redan öppnat. Hela stan såg ut som en parodiversion av midsommar i Rättvik. Till och med poliserna var packade. Kommer ihåg ett par som glatt sjungande raglade fram i regnet på huvudgatan. Hand i hand. Flaskor i uniformsfickorna.
Kollegorna, som överlastade kom tillbaka från Reykjavik åkte på en rejäl smäll. Det isländska bolaget köpte nämligen inte tillbaka något.
När jag åkte hem framåt sommaren tog jag med mig en extra pava isländskt Brennivín. Som jag betalade tull för. Jag har för mig att det gick på en hundring – för 42 år sen.
Och nu ser man människor åka ner till Tyskland och trycka in lastpallar med pilsner, vin och sprit i sina hyrda skåpbilar och släp.
Det handlas i rent industriell skala på ställen som Bordershop i Puttgarten – ett ställe där ingen någonsin tidigare stannade längre än vad det tog att ta sig ombord på färjan.
Vad jag vill säga med det här?
Inte mycket. Mer än att världen är i ständig förändring och det kanske är i de små detaljerna man ser nån slags häpnadsväckande helhet.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén, 63.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala. Vuxna sönerna Magnus och Einar.

4x tankar i mitt huvud…
Jag skulle kunna begå brott om …
… någon jävlas med min familj.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter i kajaken en midsommarnatt.

Om jag är ledsen vill jag …
… bli tröstad av Maria.

Det vackraste ord jag vet är …
… ”ömsinthet” för att … det bara är det.