När mormor hade läst ut hela boken för mig, jag tror det var Hej hej Mattias eller så var det den som heter Mattias sommar, gjorde jag precis som författaren Barbro Lindgrens huvudperson: Jag byggde ett litet snigelsamhälle av skokartonger. Jag tror jag var fyra år då. Något år senare läste vi om Loranga, Masarin och Dartanjang och jag kunde sjunga Ett litet barn och Jag är det fulaste som finns utantill. Barbro Lindgren skrev texterna till de där sångerna som jag fortfarande älskar. Så började jag skolan och jag läste Lilla sparvel och Jättehemligt. Det var så mycket i de där böckerna som jag inte visste att någon annan visste eller kände. Saker man inte pratar högt om men som finns inom oss alla: Vi kan kalla det för mörker.

Det fanns så klart en annan Lindgren som var fantastisk på det här också. Astrid Lindgren visste att barn kunde vara ensamma i sina tankar och skapade sagor som tröstade. Men hon undvek aldrig farorna, sorgen och det dunkla. Mio min Mio är min favorit – jag läste den om och om igen det där året när jag lärde mig att läsa.

När jag var tio kom Maria Gripe in i mitt liv. Jag lyssnade på radioföljetongen Tordyveln flyger i skymningen och sen gick jag och lånade Agnes Cecilia – en sällsam historia på biblioteket. Jag minns att jag stannade inomhus hela helgen fast det var sol ute och mamma lockade med bad. Och jag slängde i mig middagen för att snabbt kunna återgå till berättelsen om föräldralösa Nora och den mystik som omgav henne. Den var läskig och vemodig och vacker. På måndagen stod jag åter på biblioteket: ”Den där Skuggan över stenbänken, har ni den?”, undrade jag. Maria Gripes böcker om ­Caroline och Berta är något av det bästa och finaste en 11–15-åring kan läsa. När jag var färdig med de böcker som ingår i den så kallade Skuggserien stod jag handfallen: Vad skulle jag nu läsa? I Maria Gripes böcker fanns ju djupet och skymningen. Där fanns leken, mystiken och känslorna.

I dag är det mors dag och därför skänker jag en tanke till de här författarna. Jag har aldrig träffat dem och nej, ingen av dem är min mamma. Men Barbro, Astrid och Maria har fostrat mig, de har tröstat mig, de har förstått mig och de har funnits där i hopplöshet och förtvivlan.

Aldrig någonsin väjde de för mörkret, för det avvikande.

I stället viskade de betryggande i mitt öra: Det är okej, du är inte ensam, mörkret är en del av oss ­alla.