Startsida / Inlägg

Bort med kallprat – in med vänner

av Söndagsredaktionen
cecilia gustavsson, reporter aftonbladet.

Jag vägrar kallprata med främlingar. Jag har ingen kvarterskrog där jag myser med personalen.

Och jag bor för mig själv.

Typisk svensk – ja. Men ensam och tråkig – nix.

Till slut påstås vissa ”sanningar” så ofta att de framstår som verklighet. Alla har hört fördomarna att svenskar är blyga, tråkiga och inbundna. Kalla och svåra att komma in på livet. Att vi bor ensamma mer än alla andra och hellre missar bussen än slår oss i slang med någon okänd vid hållplatsen.

Idén om att vi skulle vara på gränsen till störda eremiter späddes frikostigt på i höstas av filmen The Swedish theory of love, en hårdvinklad historia om svenskens oberoende kynne.

Men ibland är ”sanningarna” fel.


Bilden av den typiske svensken
har aldrig stämt med mina erfarenheter – varken under min småländska uppväxt eller i mitt nuvarande liv i Stockholm. Tvärtom verkar de flesta ha flera nära vänner som de pratar öppet med både om misslyckanden och roligheter. Kylighet mot andra­ människor? Knappast.

När jag och en kollega skrev en artikelserie om ensamhet nyligen fick jag äntligen vatten på min kvarn: Forskning visar att föreställningarna om den asociale svensken är en myt.

Visst, svenskar är bland de folk i världen med flest ensamhushåll. Och vi uppfostras till mest oberoende. Men – hör här! – vi kommer på fjärde­plats bland de mest sociala människorna i Europa.

Svenskar hör faktiskt till dem som är allra mest nöjda med sitt sociala liv. Före sydeuropéerna, som så ofta utmålas som godhjärtade och härliga exempel för oss frostnupna och känslomässigt tillknäppta nordbor.

Otroligt, inte sant?

Förklaringen är att vi brutit oss loss från den tajtaste formen av familje- och släktband. Vi umgås med dem vi vill i tjocka släkten, och hur ofta eller sällan vi har lust med. Ingen moster eller­ farfar bestämmer vem vi ska gifta oss med eller vad vi ska välja för jobb. Det gör inte ens våra föräldrar.


De flesta bor också hellre ensamma
än i en dålig relation. Och inte minst: Många svenska kvinnor har nu för tiden råd att klara sig utan en man – hellre bo själv än i en destruktiv eller kärlekslös relation.

I stället väljer vi våra vänner, och dem har vi gott om.

Det går alltså att vara oberoende utan att vara en enstöring. Jag kommer härmed ut som ”tråkig” svensk. Som sitter med näsan i en bok på tåget och bara hejar kort på grannen på gården. Som inte kastar mig över nya människor på en fest, eller lämnar ut privatlivet till bartendern. Fast gärna öppnar mig helt för mina närmaste vänner.

Men i dessa sociala liv med fulltecknade kalendrar är det förstås ännu värre för dem som faktiskt är ofrivilligt ensamma. För de finns, särskilt bland män. Det blir ett stigma att inte ha kompisar och att vara tyst när kollegorna berättar om allt roligt de gjort i helgen.

Glöm inte dem – där är lite extra vänlighet helt befogad. Till och med kallprat.

Veckans krönikör:
Namn: Cecilia Gustavsson, 49.
Familj: 14-årig dotter, 12-årig son.
Yrke: Reporter/bokredaktör.
Bostad: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… ligga i soffan och titta på en hel säsong av Homeland och äta smågodis.

2 Jag dansar om …
… jag får minsta tillfälle.

Som sista måltid skulle jag välja …
… något som tar extremt lång tid att äta för att skjuta upp döden.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… Bibeln, för att få reda på hur det verkligen var.

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB