Termometern visade på 33 minus­grader när åttaåringen tittade på männen som radade upp sig i ett led på vägen framför honom. Klockan var åtta på morgonen när en, två, tre, femton, tjugo… män gjorde sig redo för dagens arbete.

Männen visste att det skulle bli en tung dag, precis som i går.

Innan det var kväll skulle ryggar och knän värka av slitet med att spränga sten och bära bort dem, fälla träd och stapla dem. Att färdas i den oländiga terrängen var jobbigt nog, att det låg ett tungt lager snö ovanpå alltsammans gjorde­ det hela ännu värre.

Men jobbet måste göras. De hade ju inget val.

Männen trampade på stället för att hålla värmen. Flera av dem hade lindat säckväv runt fötterna i ett försök att stänga kylan ute, deras skor var inte alls anpassade för den karga vintern i Norrbotten. Några hade sovit dåligt, de hade vänt och vridit sig för att komma bort från värken och den stränga kylan som letade sig genom väggarna i bagarstugorna där de tillfälligt bodde.

De hade försökt att isolera husen så gott det gick, allt som gick att täta med användes. Det var filtar, tygstycken och tagel från byns hästar. De starkaste fick turas om att hålla eldvakt på natten, de hade haft fullt upp, ändå var det nästan­ omöjligt att hålla frossan borta.

De tummade breven hemifrån värmde i alla fall inombords. Små berättelser med snirklig stil om barn som tagit sina första steg och en mor som lyckats svänga ihop en särskilt god kaka trots bristen på ingredienser, gjorde att denna onormala situation för en stund kunde kännas nästan normal. Visst, någon hade redan läst ­igenom kärleksförklaringarna avsedda för ­Edvin, Gustaf och Bernt men de fanns där och påminde om världen utanför.

Samma känsla väckte doften av de nybakade kanelbullar, som åttaåringen sålde i bagar­stugorna.

I den lilla skolan några hundra meter bort rådde febril aktivitet. Här bedrevs inte längre någon undervisning, i stället hade lokalerna ­anpassats för att fungera som storkök för att laga mat till de uppemot 370 männen i byn, som normalt beboddes av cirka 25 personer.

Runt om cirkulerade andra män som gick ­särskilt raka i ryggen, vakterna. De skulle se till att männen höll sig i skinnet och stannade kvar i byn. Det fanns ingen taggtråd eller murar, istället var det läget, långt ifrån allmän väg som stoppade dem från att fly.

Männen som var samlade i byn, med start i december 1939, var inte här frivilligt. När de satte sig på tåget till Storsien i Kalix, Norrbotten, trodde många av dem att de skulle till finska gränsen för att kriga. Men i själva verket skulle de interneras i ett arbetsläger, där staten placerade ”opålitliga element”. De flesta var kommunister, men här fanns också syndikalister, socialdemokrater som inte ställde upp på partilinjen och tyska desertörer.

Berättelsen ovan är fritt påhittad utifrån en intervju med Karl Gustav Lindbäck, 84 år. Det är han som är åtta­åringen och en av dem som finns kvar och minns interneringslägret under andra världskriget. Hans familj fick liksom övriga bybor order om att öppna sina hem, bagarstugor och lador för männen som hölls i förvar. ”En skamfläck” kallar han det och menar att skolbarnen i dag borde få lära sig mer om vad som skedde i Sverige under krigsåren.

Jag själv har mina rötter i Kalix och har hört talas om lägret hela mitt liv. Få vet dock särskilt mycket om vad som hände där. ­Skolsystemet borde ta vara­ på den kunskap som personer som KG Lindbäck besitter.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist, 48.

Familj: Man och två söner, 18 och 13 år.

Yrke: Politik- och samhällsreporter.

Bostad: 4 rok i Stockholmsförorten Högdalen.

4 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… hälsa och tänka ”oj vad vi är lika”.

2. Det äckligaste jag vet är …

… dött lopp mellan isterband på tallrik och daggmask på vägen.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… alla krig var slut.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… pollenhelvetet.

KG Lindbäck, 84, utanför den byggnad som fungerade som kompaniexpedition. Lindbäck kan massor om Storsienlägret.