Under en period i mitt liv visste jag inte­ alltid hur gammal jag var. Problemet inträffade åren efter att jag fyllt 45. Är jag 47 eller 48, kunde jag blixtsnabbt behöva räkna fram när frågan oförhappandes kom upp. Jag visste som tur var mitt födelseår så det gick att lista ut.

De senaste månaderna har problemet klingat av, jag är nu trygg i vetskapen att jag är 49, troligen eftersom riktmärket 50 ligger så nära.

Men problemet med att hålla isär år och årtal visar sig tyvärr på andra plan. Häromveckan satt jag och min fru i bilen på väg hem från landet när Mari ställde frågan:

”När besiktigade vi bilen senast, egentligen?”.

”Ingen aning”, svarade jag. ”Sista gången jag kan minnas var då jag blev stoppad av polisen”.

Jag blev nämligen haffad av polisen en kväll efter att ha kört 72 km/h över Västerbron. Hastighetsbegränsningen är 50 vilket är lätt att glömma när trafiken är gles på den långa två­filiga bron. Nåväl, en polispiket kröp upp bakom med blåljuset på och signalerade att jag skulle stanna.

”Jaha, hur fort gick det här då?”, frågade en ganska barsk polisman. Sedan ville han se mitt körkort – vilket jag hade glömt hemma. Nästa fråga var vem som ägde bilen? ”Det gör jag”, sa jag och hoppades att det skulle tala till min fördel att bilen åtminstone inte var stulen. Men icke, den var skriven på en kvinna, upplyste polismannen. ”Jaha, då är det min fru som äger den, men vi delar”, försökte jag. Då kom det fjärde regelbrottet: ”Bilen har dessutom körförbud”.

Nu visade sig den barske polismannen även ha en förlåtande sida så han släppte mig utan en tre, fyra olika böteslappar om jag lovade att skyndsamt besiktiga bilen.

Vilket jag gjorde – men när var nu det? Borde vi inte ha besiktigat bilen någon gång sedan dess, det känns som det var sisådär två, tre år ­sedan?

Min fru hade ett svagt minne av att ha besökt en besiktning men hon mindes inte med vilken bil. Den vi har nu har vi haft sedan 2008. Vi lät det hela bero och fortsatte resan hemåt.

Dagen efter fick jag ett sms från Mari: ”Jag kollade besiktningen. Bilen har körförbud sedan 2012! Kan det stämma?”.

Första reaktionen var total förnekelse. Det måste ha blivit fel någonstans. Men det hade det inte, bilen var inte besiktigad sedan 2010, vilket alltså visade sig vara året för Västerbron-incidenten.

Nästa steg blev förvirring som sedan följdes av vrede. ”Det är den här förbannade avregleringen. Tacka vet jag hur det var förr, då behövde man inte ansvara för allt själv”, och så vidare.

Sen kom paniken, vi måste besiktiga bilen NU! Nästa morgon stod jag först i kön när grindarna slog upp klockan sju. Rätt skamsen funderade jag på vad jag skulle säga till ­besiktningsmannen. Men han ställde inga frågor, drog lite i hjulen, knackade på balkarna – och lämnade tillbaka bilen utan en enda anmärkning. Efter sex år i laglöst land.

Sådana som du ­borde inte ha bil, säger ni kanske nu.

Det har jag inte ­heller, det är min frus – om jag minns rätt.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson, 49.

Bor: Vid Telefonplan, Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

Gör: Tf redaktör för Aftonbladet Debatt.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott…

… utan att veta om det. Som att köra runt i en bil med körförbud.

2. Jag trivs särskilt bra…

… när det är helt tomt i almanackan.

3. Om jag är ledsen…

… finns det nog skäl till det.

4. Senast jag ljög …

… var alldeles nyss när någon ringde och frågade: ”har du tid?”