”Ska du iväg och träna nu?”, undrade min kollega Ann-Louise härom veckan. ’’Ja, jag ska väl det’’, suckade jag och tog den där tunga väskan som jag släpat med mig hela vägen till jobbet – ja schampoflaskor, träningskläder och gympaskor väger en del – och satte mig på tunnelbanan. Nästan framme vid gymmet smyger den förlamande tröttheten sig på. Och har jag inte lite ont i halsen, tänker jag och sväljer några gånger. Jo minsann. Tänk om det är influensan? Är det verkligen en sådan bra idé att träna i mitt tillstånd (som inte är i närheten av någon förestående influensa, men i tanken är jag redan sängliggande)? Jag går ändå mot gymmet, tvekar vid ingången, sen fortsätter jag bara att gå. Förbi och hemåt.

Men jag hade väldigt goda intentioner den där dagen. Det har jag ofta.

Det var likadant för några dagar sedan. Träningsväskan var återigen packad och medsläpad till jobbet. När arbetsdagen lider mot sitt slut brummar det till i mobilen: ’’Ska vi ta ett glas vin?’’

Jag gör en snabb överslagsräkning: Det är ju underbart väder ute, sommarvärme. Visst borde jag passa på att sitta på en uteservering nu, vem vet när det blir en sån här kväll igen?

Ni gissar rätt, det blev ingen träning denna gång heller.

Nu kanske ni tror att jag aldrig tränar. Det är inte sant. Jag måste träna, min rygg, mina axlar kräver detta – annars får jag ont. Men jag är bra på att ducka. Inte bäst, för jag vet åtminstone en som är hundra gånger värre än jag. Vi kan kalla honom för Gurra. Han är mästare i duckning. Som så många andra stockholmare har Gurra ett medlemskort på en av de största gymkedjorna i stan. För det betalar han runt 5 000 kronor om året, så man kan tycka att han av rent ekonomiska skäl borde gå några gånger i veckan för att det ska vara värt sitt pris.

Det gör han inte.

– Jag borde avsluta det där kortet, jag har haft det i tre år men har bara gått tio gånger, säger han under en lunch.

Vi andra runt bordet skrattar: ’’Är du inte klok? Det betyder ju att du har betalat
1500 kronor för varje träningspass!’’

– Men vi såg ju på Facebook att du
i alla fall tränade i går, säger jag lite förmildrande.

– Äh, jag råkade bara gå förbi
gymmet och checkade in på mobilen, svarar han.

På sidan 28 skriver vi om hur man går sig smal med intervaller. Jag som älskar att promenera gillar enkelheten i detta. Och för alla oss duktiga duckare: Vi kan väl ha som mål att för varje gång vi struntar i gymmet går vi i stället ett pass med intervaller? Eller i alla fall en lång kvällspromenad, kanske med en ljudbok i lurarna?

En måste ju passa på nu när det är skönt ute, vem vet när det blir såna här fina kvällar igen?