”Usch vad äckligt!” utbrister Söndags redaktionskör unisont. Jag sitter och ­läser högt ur en text om 1500-talet och både jag och mina kollegor konstaterar med mild förskräckelse att det är en tidsepok som måste ha luktat rena rama skiten! Eller i alla fall stickande kroppsodörer och tunga parfymer om vartannat.

Under renässansen ansågs det nämligen hälsovådligt att bada – vattnet kunde sprida sjukdomar – och för att dölja stanken från ­otvättade kroppar krävdes kraftfulla aromer.

Och det räckte tydligen inte med en liten dutt parfym på handleden. Åh nej, 1500-talets ohyggliga kroppsstank fordrade parfymindränkta svampar som man stack in under armhålorna och mellan låren. Och nu kommer det märkligaste: Kvinnor använde ett slags vaginalt myskdoftande lavemang för att maskera menstruations­lukter och hålla flatlöss på avstånd!

Tyvärr, eller kanske lika väl, avslöjar inte texten hur det var att gå runt som en 1500-talsmänniska med mysk i murran. Inte heller skvallrar någon av de ­filmer som vi har sett, om allt detta meck med ­svampar och fräna lukter. Men nästa gång vi ser ­stiliga kostymdramer som ­Elizabeth och Den andra systern Boleyn så gör vi det med helt nya ögon, eller jag kanske borde säga näsor: Cate Blanchett, Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana må alla ­vara vackra och storslagna i sina roller, men vi ­låter oss inte luras. Vi vet nu att den sanna renässansmänniskan, hur tjusig den än må ha varit, stank skit (genom lager av mastiga ­parfymer).

Hur överlevde de, kan man undra.
I dag står vi ju knappt ut med en förbipasserande cigarettrökare på stan, än mindre med en svettluktande medresenär på ­bussen.
Och starka ambra- och myskdoftande parfymer får vi ju ­faktiskt ­migrän av! ­Vilken tur då att just sommarens parfymer, som vi presenterar på sidan 50, doftar ljumma sommarängar, mandariner och rosenknoppar.
Att de ­doftar friskt och rent – och ­precis så mycket som våra moderna och ack så känsliga näsor klarar av.

Källa: Populär historia