Det har snart gått 24 år, men bilden av hur han släntrade tvärs över gatan den där augustikvällen 1992 i Praia da Rocha på Algarvekusten,­ finns för evigt etsad i mitt inre. Jag minns hur jag tyckte­ att han var den läckraste varelse jag ­någonsin sett, hur hans isblåa blick fick min maggrop att pirra och hur mina kinder hettade under hans torra, varma händer.

Var det kärlek vid första ögonkastet när vi träffades, jag och min man, Dan? För mig kändes det så. Det existerade inget ”kanske”, inget ”om”. Det fanns inga behov för låtsaslekar och spel om ­oåtkomlighet.

Vi var från första stund smått sinnessjukt attraherade av varandra. Praktiska banaliteter som att vi kom från olika kulturer och var bosatta på var sin sida om Nordsjön – jag i Stockholm, han utanför London – förmådde inte hindra det som våra hormoner beordrade oss att göra: Älska varandra!

Innan ni blir alldeles spysjuka av min passion för min äkta hälft, kan jag lugna er med att ­inten­siteten har dämpats genom åren och att ­poängen med anekdoten inte alls har med ­romantik att göra, utan hur det kommer sig att vissa händelser tycks förutbestämda. Jag och min väninna var egentligen på väg till Grekland, men ändrade flygdestination i sista stund från Heraklion på Kreta till Faro i Portugal.

Slumpen eller ödet?

Oavsett – ingivelsen kom att forma hela mitt vuxna liv, något som jag har funderat mycket på. Vad hade hänt om vi inte hade bokat om charter­biljetterna? Hade jag och Dan träffats ­ändå, vid ett senare tillfälle?

Ett annat exempel, som är så magiskt att jag får ståpäls av att tänka det, kommer också från vår familjehistoria. 1996 köpte Dan en springer spaniel­-valp till sin mamma Chris. Hunden fick namnet Millie och eftersom hon var familjens första ”bebis”, blev hon en fullständig självklar del i våra egna barns liv (Joel föddes 1997, Freja år 2000).

Att förlora ett husdjur är alltid sorgligt, men för våra barn var det nästan (med betoning på nästan) som att ett storasyskon gick bort när den vackra svartvita tiken somnade in den 4 februari 2009. Min svärmor bestämde att hon inte under några omständigheter skulle skaffa någon ny hund. Mest för att Millie var oersättlig, men hon radade också upp mer osentimentala argument för hur opraktiskt det skulle vara:

– Hundar hårar, de ska promeneras, matas, och en blir ju så bunden.

Men så, några år efter Millies frånfälle, stötte hon på Poppy. Springer spanieln, som satt bunden utanför svärmors lokala Lidl-butik, var en kopia av Millie med sin svartvita färgteckning och samma nyfikna blick. Chris kunde­ så klart inte låta bli att stanna till för att gulla en stund. När ägaren kom ut från mataffären och såg hur kärleksfull min svärmor var mot hunden, sa hon:

– Vill du ha henne?

Kvinnan hade, av olika anledningar, inga möjligheter att behålla Poppy, och Chris kunde inte motstå erbjudandet, trots raddan av skäl för hur ­besvärligt det skulle bli.

När min svärmor fick veterinärhandlingarna visade det sig att Poppy var född samma år, samma dag som Millie hade gått bort. Den 4 februari 2009.

Slumpen eller ödet?

Vad tror du?

Veckans krönikör

Namn: Erika Scott, 50. Familj: Dan, 47, barnen Joel, 18, Freja 16, hundarna Monty, 6 och Tuff, 8. Bor: På Södermalm i Stockholm. Gör: Är ansvarig för Aftonbladets samtliga magasin.

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… förmodligen tycka att jag var väldigt lik mig själv. Och Pernilla Wahlgren.

2. Det äckligaste jag vet är …

… ormar och när människor hostar eller nyser rakt ut i det gemensamma andningsutrymmet.

3. Världen vore bra ­mycket vackrare om …

… solen alltid sken.

4. Ett ord jag ­använder alldeles för ofta är …

… ”jajemen”.

5. Jag rodnar när …

… jag skäms.