Ett telefonsamtal och livet förändras för alltid.

18 dagar tidigare. Hade kommit hem från ännu en Cannes-festival. Vågen visade­ på minus några kilon. Finfint. Rusandet mellan biografer, lyxhotell och lägenheten, mellan filmer, intervjuer och skrivandet, hade gjort sitt, tänkte jag.

Men kilona fortsätter att försvinna. Liksom aptiten på mat. Är dock ständigt törstig. Och kissnödig. Och sugen på så udda saker som två stora glas O’Boy på raken. Eller sju, åtta isglassar.

Första tecknen på diabetes, säger några i omgivningen.

Jag skakar på huvudet. Det får väl bara Peter Jihde.­ Och gamlingar. Och där är jag ju inte… väl?

Knallar iväg till vårdcentralen för möte med läkare­ och provtagning. Sedan kommer nöjes­redaktionen, som tidigare planerat, hem till mig för en vår-AW på balkongen. Tvingar för syns skull i mig ett par drinkar. Vill egentligen hellre äta isglass. En av cheferna ska just dra igång sin musik­quiz, när telefonen ringer. En jourläkare har sett mina skyhöga blodsockervärden och tycker jag ska åka till Södersjukhuset omedelbums.

Sex dagar senare. Har, mellan barnens och Nicoles­ besök, funnit mig nästan onödigt väl tillrätta i det inrutade livet på avdelning 32.

Frukost 7.30, lunch 11.30, eftermiddagsfika, middag vid 17-tiden, kvällsfika. Sticker mig i fingrarna och kollar blodsockervärdet åtta gånger/dygn. Hur mycket snabbt respektive långsamt verkande insulin jag ska spruta mig själv med i magen fyra gånger/dag, beror på hur siffrorna på blodsockervärdet åker berg-och-dalbana mellan 3,4 och 18,9.

Träffar läkare, förstås, men framför allt under- och sjuksköterskor från Sverige, Finland, Serbien, Afghanistan och säkert några länder till och alla är så proffsiga, hjälpsamma och trevliga när de skolar in mig i mitt nya diabetesliv, att man kan bli som förälskad i hela bunten.

Men det ska man väl inte skriva, för läser någon klåfingrig landstingspolitiker detta, får hen kanske för sig att ”oj, funkar sjukvården så bra, då kan vi banta på personalen och spara ännu mer pengar”.

Klockan 15, 18 och 21 samlas många av oss i tv-rummet, för detta är precis när fotbolls-EM börjar. När Anna Brolin och ”Popsen” leder sina för- och eftersnack, har vi för- och eftersnack kring diabetes.

Ett slags ödets ironi är att enda boken som kom med i väskan till sjukhuset, är Mats Olsson-deckaren I de bästa familjer.

Som popskribent på Expressen var han en stor inspirationskälla till att bli journalist. Ska nu hans deckare, 40 år senare, bli det sista jag läser?

Nä, någon dödsskräck känner jag aldrig. Men många andra tankar far genom skallen­ under dessa dagar. Blir man orkes­lös och tvungen att sänka arbetstempot? Får man bara äta råkost och dricka morotsjuice? Aldrig äta godis eller ta en drink?

Knappt två månader senare vet jag att det går att leva ett tämligen normalt liv. Bara lite sundare. Lite mer ­regelbundna vanor.

Vi är rätt många (minst 450 000) som har diabetes. Säkert fler, som inte vet om det ännu.

Peter Jihdes öppenhet om sin sjukdom har gjort mycket för att avdramatisera och ta bort eventuella skamkänslor.

Vi som har drabbats, är alltid noga att ha med oss våra prylar. Har dem själv oftast än så länge i en plastkasse. Men jag kan inte längre se Nyhetsmorgon, utan att fundera över var och hur Peter Jihde förvarar sin Accu-Chek, NovoRapid, Insulatard och annat i tv-studion.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson, 61.

Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia.

Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.

Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… gammelmedia. Föredrar det tryckta ordet på papper, både i tidningar och böcker.

2. Jag vill bli bättre på …

… golf, som jag just har börjat spela. Svårare än jag trodde.

3. Nästa resa går …

… kanske till Estland, Irland eller Portugal, men annars absolut till Venedig och filmfestivalen.

4. Som tidsresenär skulle jag …

… förflytta mig till Liverpool i slutet av 1950-­talet, för att bli kompis med John Lennon och Paul McCartney och manager till The Beatles, då jag är för kass på att spela för att bli gruppens femte medlem.