Jag minns ett filmklipp jag såg en gång. Där gick en äldre man runt i ett rum fullt med rosa, fluffiga klänningar. Från takkronan till skorna, allt i rummet var rosa. ”Hon bar rosa nästan hela tiden och älskade att bli sedd i rosa – hon avgudade helt enkelt färgen”, sa han, om jag minns det hela rätt.

Mannen i klippet pratade om sin mamma, romance-författaren Barbara Cartland. Även om ni inte har läst hennes böcker vet ni nog alla vem hon är. Ni har sett bilden på damen i rosa klänning, rosa hatt och en liten lurvig vit hund.

Och om ni någon gång såg henne bli intervjuad på tv blev ni troligtvis lika fascinerade av hennes yttre som av hennes tal: Brittisk överklassengelska i sin mest distinkta form. Orubblig. Aldrig villrådig eller ursäktande trots de kontroversiella och dammiga åsikter som inte så sällan undslapp hennes mun. Ju äldre Barbara Cartland blev desto mer rosa verkade hon bli. Även lösögonfransarna, rougen, läppstiftet, pudret och ögonskuggan tilltog med ökad levnadslängd: ”Det är som ett ansiktslyft, kära du”, sa hon till journalisten Angela Levin som intervjuade författaren hemma på hennes gods Camfield place i engelska grevskapet Hertfordshire.

Där i det stora gamla huset som en gång tillhört barnboksförfattaren och illustratören Beatrix Potter halvlåg Barbara Cartland i en soffa uppuffad med kuddar, rosa så klart, och dikterade sina böcker medan hennes sekreterare hade fullt sjå med att hinna anteckna varje ord. Divigt så det förslår men Drottningen av romantik lyckades diktera över 700 böcker under sin livstid. 700! Ja, banala historier om blonda, oskuldsfulla kvinnor som i slutet får den rika, långa och bredaxlade mannen. Ja, enkla berättelser om kärlek, förvecklingar och lyckliga slut. Men ändå! Hur orkade hon komma på så många berättelser på ämnet? Lekte hon någonsin med tanken på att skriva ett olyckligt slut?

Jag kan inte låta bli att fängslas av den stenhårda principfasthet Barbara Cartland måste ha besuttit. Hon var 20 år när hon gav ut sin första bok, det betyder att hon sammanlagt dikterade ihop cirka nio till tio böcker om året fram tills hon dog 98 år gammal. Ibland önskar jag att jag var lite mer som Barbara. Hon som när hon väl hittade sin grej drev det till sin spets. Fullt ut. Hela vägen utan att ängsligt blicka mot avfarter. Det var därför hon gjorde succé och blev Drottningen av romantik. Det är därför hon för evigt även kommer att bli ihågkommen som Drottningen av rosa. More is more!

På sidorna 20–23 gör vi som Barbara och kör på rosa för hela slanten. Varför motstå ett vinnande koncept?