Jag vet förstås att det är den 31 december vi dricker champagne och skjuter raketer för att fira in det nya året. Men egentligen borde jag göra det i dag – för i morgon börjar jag jobba igen efter semestern och det är ju då man verkligen påbörjar ett nytt år.

Antagligen är det skolåren som har format mig. Sommarlovet tog slut och ett nytt läsår
tog sin början, det var så tydligt att man tog
ett steg framåt i livet. Och inför varje nytt läsår hade jag föreställningar – väldigt lika de löften man avger vid tolvslaget på nyårsafton – om hur bra det nya året skulle bli. Under sommarlovet hade ambitionerna tagit form, i form av livliga dagdrömmar om ett nytt och förbättrat jag som vid skolstarten skulle slå klasskompisarna med häpnad.

Exakt vad som skulle ha hänt med mig under sommaren varierade väl lite med åren. Ofta handlade det om att plötsligt ha blivit jättesöt. När jag skulle börja sexan handlade det antagligen om att ha fått bröst (det skulle dröja ett plågsamt år till).

Men i huvudsak handlade det nog om att plötsligt ha blivit väldigt, tja, cool. Inte för att jag någonsin var mobbad eller utanför men särskilt cool var jag sannerligen inte heller. Idealet var nog den sista akten i filmen ”Grease”, ni vet när Sandy övergav sin präktiga, duktiga flick-stil, med vid kjol och hästsvans som vippade i takt (och som jag egentligen tyckte var urfin) och i stället dök upp i stora lockar, ormskinnstajta, svarta kläder och skyhöga klackar. Vem ville inte väcka reaktionerna hon fick?

Längtan efter att slå alla med häpnad har lagt sig (lite). Men jag påbörjar fortfarande varje nytt jobbår med nya ambitioner. För det är ju under semestern man får lust och kraft att lägga om kursen i livet. Ärligt talat, vem orkar göra det mitt i vintern? När det är som mörkast och kallast och man har typ en ledig vecka men som inte är så himla ledig eftersom man då ska ta sig igenom det hinderlopp som kallas jul- och nyårsfirande.

Nej, tacka vet jag sommaren. För mig brukar det komma automatiskt efter ett par veckors ledighet, idéerna och tankarna om vad som kan bli bättre i mitt liv. Till skillnad från skoltiden handlar det inte längre om det yttre – eller okej, jag tänker mig alltid att jag ska komma tillbaka till jobbet inte direkt smalare utan mer liksom fastare i kroppen, och med en solbränna som inte är så mörk men som liksom sitter djupt, så att den syns fortfarande i oktober, ni vet.

Men oftast handlar det om att jag vill lära mig nåt nytt. Mer än ett år har jag i augusti anmält mig till nån kurs – arabiska, fransk konversation – och dessutom bokat upp en hel del teaterbiljetter och prickat för kommande konstutställningar. Jag ska bli en Bildad Kvinna.

Dessutom brukar jag faktiskt ha kommit i gång med löpningen under sommaren, och tänker alltid att jag den här gången ska fortsätta även när det blivit mörkt och kallt. Det är väl bara att köpa dubbar!

Jag vet förstås att det funkar som med vilka nyårslöften som helst; en del faller i glömska och andra når man bara halvvägs fram med. Men det kommer ju en ny sommar, nästa år.

Gott nytt år!

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46 år.

Familj: Ingen egen familj.

Gör: Debattredaktör.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott om…

… mitt liv hängde på det. Eller livet hos någon jag älskar.

2. Jag trivs särskilt bra när…
… solen gått ner efter en riktigt het dag och jag är med mina vänner.

3. Om jag är ledsen vill jag… 

… ha en kram.

4. Det vackraste ord jag vet är… 

… ”förnimmelse” för att det dels låter vackert, dels innebär ett löfte om något nästan magiskt.