Någon hade klottrat ”Jag förlorade oskulden med en falukorv” på dansbanan vid Snapphanevägen uppe på Söderhöjden.

Det konstiga var inte klottret, utan att det fanns en dansbana.

Under de 24 år jag bodde på Söderhöjden, en del av Järfälla kommun norr om Stockholm, såg jag aldrig någon använda banan till dans.

I närheten av den lilla träbyggnaden låg en rund barnbassäng, där ungarna varje sommar plaskade omkring och smittade varandra med griskoppor. Där fanns även en flitigt nyttjad fotbollsplan, en ibland tjänlig minigolfbana och en tennisbana som emellanåt faktiskt användes för tennis och inte tjuvrökning.

Mot slutet av 90-talet dök det även upp en beachvolleyplan. Vem som kom på att anlägga en sån i ett miljonprogramsområde utan ens en tillstymmelse till beach övergår mitt förstånd, men populär blev den. I synnerhet bland områdets utekatter.

Dansbanan på ”Slödderhöjden”, som det så fyndigt kallades av utomstående till följd av den höga andelen socialbidragstagare, arbetare och invandrare som bodde där, stod däremot alltjämt onyttjad.

Ibland kunde någon lokalpolitiker använda den som scen för ett tal på valborgsmässoafton. Ibland agerade den informell fritidsgård för ­områdets tonåringar. Ibland kunde man se ett par stå och hångla på den.

Ibland brann den ner. Då byggde kommunen raskt upp den igen.

Men ingen jävel dansade, någonsin.

Och ingen kommer någonsin att dansa där, för dansbanan finns inte längre. I dag är den ­ersatt av en asfalterad yta med några bänkar. Ett förnuftigare val, kanske, men så mycket tråkigare. Känslofattigt.

Jag tänker mycket på dans numera, och ­kanske är det symboliskt att min barndoms övergivna dansbana försvunnit samtidigt som jag själv har börjat dansa.

Okej, ”börjat dansa” är att ta i. Det rör sig om några få lektioner som förhoppningsvis gör att jag överlever en brudvals.

I hela mitt liv har jag undvikit dans så långt det bara går. Jag har en motorik och koordination mest lämpad för att ligga raklång på golvet och alla de gånger jag gett mig ut på ett dansgolv så har det slutat i fullständig förnedring.

Jag dansar inte nykter. Jag dansar inte full. Jag dansar inte.

Nu ska jag dock dansa. Inför folk. Inför ­vänner och kollegor och släktingar. Inför människor jag aldrig träffat förr och ­inför människor jag träffar varje dag.

Jag förstår varför ingen dansade på Söderhöjden. Att dansa är att lämna ut sig, och samtidigt att ta plats och ­kräva uppmärksamhet. Inget av detta var något man ville göra på ”Socialhöjden” (ännu ett fyndigt öknamn) där man trängdes i fyrkantiga grå och aprikosfärgade hyreshus, i illa planerade lägenheter. Man levde tillräckligt nära sina grannar, kollegor och klass­kamrater redan som det var.

Jag förstår varför ingen dansade på ­Söderhöjden. Och jag förstår varför jag dansar nu.

För att jag är kär.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 38.
Yrke: Tf redaktör på Aftonbladet Klick.
Familj: Fru, katt. Bor: Östermalm i Stockholm.
Kuriosa: Uppvuxen på samma gata som Silvana Imam.

4 x tankar i mitt huvud:
1 När jag blir pensionär ska jag …
… spela rollspel hela dagarna.

2 Jag får fjärilar i magen när jag…
… går på anställningsintervjuer.

3 I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan…
… MINST en vägg bokhyllor.

4 Jag blir kär när…
… jag läser en riktigt bra förstamening i en roman. Till exempel ”A horse, he came to understand, was missing”, från Guy Gavriel Kays The last light of the sun.