Alla dessa mord! Alla dessa seriemördare! Ja, jag har läst några deckare i sommar och som brukligt kollat på Morden i Midsomer. Ingen sommar utan några fiktiva mord här och där. Kommissarie Barnaby ska se så där fånigt förvånad ut och titta med sin alltid lika bekymrade min på hunden Sykes. Det hör till.

Deckarkaraktärerna är inte sällan traditionsenligt tydliga och för den vana tv-tittaren eller bokläsaren ­oftast välbekanta och trygga klichéer: Den arge, bittre och snart barskrapade barägaren, den svikna äkta ­mannen eller hustrun, den arrogante aristokraten, den vimsiga pensionären, den snygge och narcissistiske konstnären som förför traktens kvinnor.

Allt det där är helt i sin ordning. Det är okej. Jag får det jag förväntar mig. Men det är en sak jag nästan alltid himlar och suckar över: Sluten! Jag blir alltid besviken på sluten!

Efter alla bestialiska mord, som för det mesta verkar väl uttänkta, ibland till och med så avancerade att man undrar om det är en OS-gren, är förväntningarna höga. Men efter att ha gäckat polisen, som alltid ligger steget efter, och kommit med små smarta förvillelser enbart för att smäda ordningsmakten – visar det sig att mördaren och hens avsikter är jättetöntiga, helt obegripliga eller så invecklade att du glömmer dem så fort du slår ihop boken. Exempel: ”Nä, men jag mördade alla de här människorna på det här rafflande sättet som krävde jättemycket kreativitet och fysisk ansträngning för att min mamma var otrogen när jag var fyra.”

Eller: ”Jag är ju långt tillbaka släkt med en fin familj som levde på 1600-talet och enligt historieböckerna blev de mördade och det är jag jättebitter över. Så nu flera hundra år efteråt tar jag ut min långsökta hämnd och blir seriemördare.”

Ja ni fattar, det känns inte särskilt övertygande.

Men så läser jag om en verklig seriemördare. I veckans tidning skriver vi om The Yorkshire ripper som på 1970-talet mördade 13 kvinnor och nu misstänks för 13 mord till. Hans förklaring? ”Jag hörde en röst från Gud som sa att jag skulle städa upp gatorna”, sa han under rättegången.

De där deckarna jag har läst i sommar kanske inte var så pjåkiga ändå. Verkligheten är varken mindre hemsk eller mindre obegriplig.