Mina kompisar är i New York, det är 37 grader varmt, ”nästan outhärdligt” får jag reda på i ett sms. De hyr en lägenhet på nedre Manhattan och jag sms:ar ­tillbaka att de inte kan förvänta sig något medlidande från mig.

Jag vill också vara där. Jag vill försvinna bort i myllret av färgstarka personligheter, neon, brandtrappor, upp­snappade samtal, brownstone-hus och alltför långa promenader i områden jag inte känner till. Känna mig borttappad och kraftfull på samma gång.

Jag vill bo i den där märkliga lägenheten i Brooklyn med utsikt över Manhattans skyline igen. Den som luktade hasch och vars inredning var så långt ifrån allt man någonsin sett på Hemnet, att bara att vara där kändes som ett äventyr i sig. Jag vill bo i det där huset i Queens igen. Det med ett stort gammalt flipperspel i vardagsrummet och eldflugor på verandan. ”Skicka bilder på ­lägenheten ni bor i”, sms:ar jag mina vänner.

Jag läser sällan inredningstidningar, har liksom aldrig funnit de där stylade och tillrättalagda rummen på bilderna intressanta. Jag ser sällan heller på inredningsprogram på tv. Jag kanske helt enkelt är ointresserad av inredning. Men jag älskar att komma hem till vänner och se hur de bor. Jag gillar riktiga hem – inte kulisser.

Jag har kompisar som kallar sig hemnet-knarkare – de går in och kollar på lägenheter som är till salu minst en gång om ­dagen. Inte för att de har tänkt flytta eller köpa nytt, de vill bara se hur andra människor bor. Hur de inreder. Och kanske ­drömma sig bort ett tag.

Själv föll jag ett tag hårt för sajten Airbnb där människor          i ­olika länder hyr ut sina lägenheter eller hus till turister. Jag ­kunde sitta i timmar och kolla på lägenheter att hyra i New York. Och jag var inte ens i närheten av en flygbiljett. Men de där ofiltrerade mobilbilderna på ibland riktiga råtthål till hem, ibland storslagna och fantasifulla – se där, de har badkaret i vardagsrummet, kändes spännande och på riktigt. Disken på bänken, tandborstarna och schampoflaskorna vid handfatet, inköpslistan och magneterna på kylen.

Det var som att kika in hos människor mitt i ­livet: Stressade på väg till jobbet drack de kanske sitt morgonkaffe ur den där Penguin books-koppen (Raymond Chandlers The big sleep om jag minns rätt) på diskbänken och vems kavaj fick hänga kvar på stolsryggen efter middagen vid Ikea-köksbordet?

Inredning och rum är alltid mycket roligare och mer inspirerande när man känner ­närvaron av de människor som lever och skapar där. Just därför har vi hälsat på hos TV4-personligheten och antikexperten Karin Laserow på ­Österlen. I veckans tidning öppnar hon dörren till sitt hem fyllt av antikviteter. Ändå känns det modernt. Och framför allt – det känns personligt.