”Nu blir jag paff. Vem är det? Ah, det måste vara Divine som vi hade som gäst i Nöjesmaskinen på 80-talet.”

På sidan tio intervjuar vi Sven Melander och vår reporter Hanna Radtke Bergström visar en gammal bild ur vårt arkiv. Den föreställer en blond och hårt sminkad Divine som lyfter upp Sven som om det vore det enklaste i världen. Minns ni Divine? Låt mig berätta om honom. Divine var för enastående för att inte bli ihågkommen.

Divine, eller Harris Glenn Milstead som han egentligen hette, föddes 1945 och växte upp i Baltimore, USA. I skolan blev han mobbad. Dag ut och dag in.

I dokumentärfilmen I am Divine berättar regissören och vännen John Walters, i vilkens filmer Divine senare skulle bli den stora stjärnan, om sitt första intryck av skolvännen:

”Han försökte vara normal, att inte sticka ut, men han kunde ALDRIG komma undan som normal”.

John Walters ler när han säger detta i filmen. Hans uttalande är en hyllning. För är det något han ärar över allt annat så är det det ickenormala. John Walters filmhjältar är alltid något annat. John och Divine blev snabbt vänner. Och det var när John Walters fick en filmkamera och började filma som Harris Glenn Milstead blev Divine – en gränslös dragshow-artist och skådespelare som inte liknade någon annan. En som, i stället för att försöka passa in, såg styrkan i att inte göra det. Visst fanns det drag – män som uppträdde som kvinnor – innan Divine, men då handlade det mest om att se ut som Miss America eller en beskedlig hemmafru. ­Divine gjorde något annat. Han överdrev sminket, höjde på ögonbryna och drog på sig klänningar som inte tidigare hade ansetts passande för tjocka människor att bära.

Divine var rå. Han var hänsynslös. Han var obekväm. Han var mer punk än Johnny Rotten.

”Divine sprängde gränserna för vad ’drag’ var och tog det till en helt annan nivå. Han var anarki”, säger John Walters i filmen.

Genombrottet kom när han åt bajs. Ja, du läste rätt. Regissören John Walters, som då var ung och okänd, försökte hitta ett sätt att bli uppmärksammad på. ”Vad kan göra oss kända”, tänkte han. ”Hm, om Divine äter hundbajs i min film lär det bli uppståndelse.” Han hade rätt. Filmen Pink flamingos skakade om USA när den hade premiär 1972. Divine själv, som fick frågor om bajs­ätandet även långt efter, ja under hela sin karriär, tyckte inte att det var en stor grej: ”Äh, jag var ung då, det jobbigaste var att följa den där hunden i flera timmar, han ville ju inte skita”, sa han i en av alla intervjuer.

1988 dog Divine, bara 42 år gammal. Då hade han även hunnit bli en discostjärna. På sidan 44 intervjuar vi Alcazar-stjärnan Lina Hedlund om just discons betydelse. ”På discot var alla välkomna oavsett vilken färg du hade på kroppen, oavsett vem du älskade och, ja, du fick vara dig själv”, säger hon.

Det var exakt det som Divines livsverk handlade om. Det och att skaka om.