Jag har blivit med community.
Dygnet runt finns de där – nätvännerna.

Före den 25 augusti, då jag förlorade min communityoskuld, var jag betydligt mer bekant med de många näthatare som stör sig på att jag är kvinna, inte ser perfekt ut, har mage att skriva om politik och brinnande ämnen som flyktingar, jämställdhet eller skola. You name it. Något finns det ju alltid för män som Bosse, Carl och Viktor att reta sig på.

Men nätvännerna har jag aldrig gett en chans tidigare, jag har liksom inte sett poängen. ­Förrän nu. De är kompisar som jag aldrig har träffat eller kanske inte ens har sett på bild. Ja, i alla fall inte med huvud. Det är liksom lite för intimt, som att kyssas ungefär. Däremot har jag sett många bröst, magar och lår – med och utan linnen, tatueringar och bristningar efter barnafödande. Alla lika accepterade och alla fina på sitt sätt.

Dygnet runt finns de där, mina nätvänner, och tar emot med öppna famnen, skickar hjärt­emojis, kommer med goda råd och peppar den som är nere. Snabbt upptäckte jag att vissa är där mer än andra och alltid har en vänlig kommentar till hands. De är lite som stalltjejerna som visste hur allt funkade och gärna lärde upp oss som var yngre, nyare.

Snabbt stod det också klart att vi ju alla är där av samma anledning. Och att vi alla vet hur tufft det kan vara ibland, hur lätt det är att trampa snett och hur oförstående ”de andra” kan vara. En hel del har varit här många gånger förut.

Nu tänker ni kanske att jag har fastnat för någon av alla dessa lättklädda sajter som erbjuder en stunds webbaserad njutning. Men nej, inte alls.

Jag pratar om en community-familj som har bättre hälsa som gemensamt mål. Vi vill bli ­friskare, starkare, piggare. Vi skickar bilder på bilringar som minskat i omfång, tipsar om bra och hälsosamma middagar för hela familjen eller ger tummen upp när löpskor och spinningcyklar gått extra hårt och timmarna framför tv:n i soffan har minskat. Men här finns också omedelbart och ärligt stöd till den som lyckats mind­re bra en dag, en vecka eller kanske ibland flera år.

Den kärlek som finns i detta internetforum har överraskat mig fullständigt. Och gett mig en förnyad tro på mänskligheten. De flesta här inne är kvinnor som jag, med familjer, jobb och almanackor och liv som ska pusslas ihop. Men här finns också en och annan man, lika schysta och redo att skicka applåder, tummar och glada tillrop som sina medsystrar och mycket långt ifrån de män jag brukar möta på nätet i mitt jobb.

Jag tänker ta chansen och låta mina nätvänner hjälpa mig fram till bättre hälsa.

Till dess säger jag bara –
♡♡♡ heja mig och heja oss.

Veckans krönikör
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 49. Yrke: Politik- och samhällsreporter
på Aftonbladet. Familj: Ja. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

5 tankar i mitt huvud:

Det märkligaste rykte jag hört om mig själv …
…är att jag smugglar heroin (dementeras omgående).

Jag längtar alltid till …
… London för att ja, det är London.

Det mest korkade jag har gjort…
… är att höggravid äta ett grönt äpple trots rejäl allergi.

Kärlek för mig…
… är min familj.

Senast jag ljög var …
… här ovanför om det mest korkade jag gjort.