Mästerdetektiven Blomkvist, Tordyveln flyger i skymningen, Vi fem-böckerna, Kitty. Barn- och ungdomslitteraturen är full av småhjältar som löser fall. De närde oss. De fick oss alla att drömma om att bli detektiver. Vi slukade allt och härmade. Vi lekte rödvita rosen och gick runt med små anteckningsblock: ”Rostig röd bil vid bageriet.Tid: 19.30” och så registreringsnumret. Det mest triviala blev till mystik. Alla kunde misstänkliggöras.

Min kompis Pia och hennes bror hade en detektivbyrå i källarförrådet där gårdens ungar, de som blev kvar när alla andra åkte till sina sommarstugor, samlades. Ett helt sommarlov var verksamheten aktiv. De åt salmiaktabletter precis som i Tordyveln flyger i skymningen och hade en inspelningsbar liten bandspelare. Några ficklampor, en kikare, pennor och block tillhörde också rekvisitan. Någon hade fått en walkietalkie i födelsedagspresent men den funkade visst inte så bra.

På dagarna förflyttades verksamheten till badplatsen: ”Skum typ i jeans. Långt hår. Badar inte”. Tidigt på kvällarna cyklade de runt, gick in i övergivna hus och lyste med ficklamporna. De fann tomma ölburkar och Lektyr.

Men så kom de där lite ruggiga och regniga veckorna så som de ofta gör i det här landet. Nu blev gården deras arbetsfält. Med fyra hyreshuslängor och lekparken i mitten hade de full koll på alla. De smög under balkongerna och spelade in samtal. De antecknade varje obekant person de såg. Det dröjde inte länge förrän de upptäckte att en man – ”brun kavaj, fula skor, gammal, säkert 40, ser rik ut” – ofta parkerade en ”gul Mercedes” och gick in i port 4b. Strax efter middagen dök den mystiske mannen upp för att sedan komma ut igen någon timme senare. Snart förstod de att det var detektivkamraten Kalles hem han försvann in i.

Men vem var den här skummisen? Kalles pappa som jobbade kväll på sjukhuset kände de ju alla till och någon släkting kunde det heller inte vara. Kalle själv skakade på huvudet. Han hade aldrig sett mannen förut.

Tänk om det är en skurk! Tänk om Kalles mamma är
i fara! De bestämde sig för att gå hem till Kalle och leka nästa kväll när mannen dök upp. Det hörde till ovanligheterna, alla barn lekte ute, men nu hade de ju ett uppdrag. De satt vid gungorna när de såg honom. Kalle gick först i ledet. Men när han lite skrajset tryckte ner dörrhandtaget till sitt hem stod de alla där runt honom i försvar. De såg genast den mystiske mannen
i hallen. De såg Kalles mamma. De stod omslingrade. De pussades!

Dagen efter dök inte Kalle upp på detektivbyrån.

Några månader senare när löven dansade ner från ­träden sa Pias mamma att Kalles mamma och pappa ska skiljas.

I  veckans tidning skriver vi om svenska Tullan som är detektiv i New York. Hennes yrke är varken lika banalt eller mystiskt som vi drömde om som barn. Då innan det skoningslösa allvaret kom och störde leken.