Slutscenen: Muriel kommer hem till sin sjuka rullstolsburna bästa kompis Rhonda som har blivit en fånge i sitt eget hem. Mamman, förväntningarna och de falska kompisarna kväver den en gång så levnadsglada vännen. Nu, efter en tid av svek, har Muriel kommit för att hämta henne. ”Vad får dig att tro att jag skulle åka iväg med dig?” undrar Rhonda som fortfarande är skeptisk. ”Därför att jag är din vän”, svarar Muriel. Och så trotsar de alla protester från omgivningen, sätter sig i en taxi och till tonerna av Abba:s Dancing queen lämnar de den lilla staden de kommer ifrån, den vars fördomar och trångsynthet bara gjort dem ont. Den där ingen får drömma eller vilja något på riktigt. De tänder en cigg, vevar ner rutorna och ropar hej då till stan. De skrattar. De är lyckliga. De är på väg bort. De är bästisar.

När jag steg ut ur biosalongen den där gången, det var 1995 och snart sommar, kände jag mig lyckorusig. Vilken film! Sedan försökte jag övertala alla jag kände att gå och se Muriels bröllop.

Ungefär så kände jag även när jag såg Thelma och Louise. Eller Stränder med Bette Middler. Eller varför inte Ghostworld. Jag älskar helt enkelt filmer om vänskap. Kvinnlig vänskap som segrar. Den där orubbliga sorten som inte är förhandlingsbar. Den är märkligt nog relativt ovanlig på vita duken. I verkligheten finns den ju överallt: Väninnorna i vått och torrt! De som lyssnar, de som kan prata om allt. De som inte dömer. De som känner en så bra att man slipper förklara. De man skrattar bäst med. De man spelar skivor och dansar med i ett kök klockan tolv på natten. De som ringer och säger: ”Hej, jag har lånat pappas bil, jag kommer och hämtar upp dig om en halvtimme, det blir brunch hemma hos mig”, när killen har gjort slut och man ­varken har orkat äta eller ta sig utanför dörren på flera dagar. De som passar varandras barn efter en tuff vecka. De som får en att få tillbaka självförtroendet när det känns som att allt rämnar. De som får en att
våga. De som bara är. Utan allt det där ­vore livet så förbaskat fattigt. Ja, utan vänner  vore tillvaron outhärdlig.

I veckans tidning har vi frågat ut Jessica Andersson och Magnus Carlsson om varandra.
I svaren märks kärleken och humorn de har sinsemellan. För de är precis som filmens
Muriel och Rhonda – bästisar.

Har du en vänskap du vill berätta om? Skriv då gärna till oss på Söndag: sondag@aftonbladet.se.

PS. I kväll börjar jag att se om den första säsongen av Sex and the city – tillsammans med några vänner och en gigantisk skål marängsviss.