Några dagar kvar och fortfarande är julen rätt mysig. Jag skriver fortfarande eftersom jag gillar advent men ärligt talat inte tycker att själva julfirandet är så mycket att hänga i granen, om uttrycket tillåts.

Det är lite svårt att förstå varför eftersom jag tycker om de flesta ingredienserna: min familj, fet mat, hyacinter, Karl-Bertil Jonsson och stea­rinljus. Men när allt det där läggs ihop blir det liksom för mycket. Själva julafton blir en hinderbana att ta sig igenom, från den gemensamma frukosten via finfikat till julklapparna och så julbordet innan man stinn får sjunka ner i soffan för att moffa i sig lite mer choklad.

Du behöver inte säga nåt, jag vet att jag är bortskämd och borde antingen tiga i tacksamhet över att a) ha några att fira jul med och b) ha råd med mat och klappar, eller strunta i att fira jul, om det nu är så himla jobbigt. Men även om vi sägs leva i normkritiska tider så är julnormen fortfarande väldigt stark för mig
– varje år inställer jag mig trots allt till familjens gemensamma firande.

Googlar man runt lite inser man dock att jag inte är den enda som tycker att julen är i mesta laget. Det blir många träffar om julångest och stress, konsumtionskritik och ledsna grisar. Men ändå firar vi, de allra flesta av oss.

Varför då? På familjeliv.se finns givetvis en tråd om detta (det finns trådar om precis allt där), den heter ”ni som inte gillar julen men firar ändå varför gör ni det?”.

”Jag är trött på firande med en bunt latskallar”, skriver en. Jag är rädd för att den största latskallen i vårt firande är jag, så nej, det är inget skäl för mig. ”Jag älskar julen men hatar delar av släkten jag måste fira med”, skriver en annan. Nja, för mig gäller snarare det motsatta även om hat är att ta i.

Men det vanligaste svaret är ”för barnens skull”. Själv har jag inga barn men jag har andra familjemedlemmar – många av dem barn – som jag tycker så mycket om att jag är beredd att köpa klappar som snart glöms bort och äta rester i åtminstone tre dagar för deras skull. Även om jag ibland kan önska att jag befann mig på en annan plats så sitter jag där år efter år, eftersom det här är mitt gäng i livet.

Jag noterade dock att årets julklapp öppnar för möjligheten att nästan vara på två ställen samtidigt. Med hjälp VR-glasögon kan man ju nämligen låtsas att man är någon annanstans. Jag föreställer mig att före Kalle Anka ta en paus på en strand i Thailand och efter jul­bordet kan jag slinka in på en bar i New York eller varför inte upp på en alldeles tyst bergstopp.

Men nånstans i bakhuvudet vet jag en sak. Skulle jag nåt år fira jul i Thailand eller New York så skulle jag ta med mig mina VR-glasögon även dit. Och platsen jag då skulle vilja uppleva skulle med största säkerhet vara mina föräldrars vardagsrum, med tusen meter använt julklappspapper, kladdiga knäckformar, en hörngran och mitt gäng.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46.

Familj: Ingen egen men ändå stor.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

Gör annars: Kulturredaktör.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… köpa mig en liten tax.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… ska prata inför folk.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

… en filt och en temugg.

4. Jag blir kär när …

… någon får mig att både skratta och tänka nya tankar.

Om några dagar är det julafton. Några av oss kommer att vara superstressade, andra förväntansfulla, några får ångest, en del är ensamma och en och annan kanske inte bryr sig alls. Och så är vi flera som mest ligger på soffan. Hela dagen. Det är bekvämt att låta andra, de som vi tycker gör allt så mycket bättre, sköta markservicen.

Men är det verkligen det julen handlar om? Ska en av oss fixa allt från julmys, inköp, matlagning samt ha koll på samtliga allergier till att se till att alla är nöjda – ”Vill du ha några köttbullar till”? ”Påfyllning?” ’’Oj, du fryser ju, jag hämtar en filt”? Nämnde jag berget av disk i köket? Är det verkligen meningen att någon ensam ska ansvara för allt detta bara för att andra ska få slappa?

I helsike heller. Jag tycker att vi gör så här den här julaftonen, och se nu inte det här som ett förslag – det är en uppmaning:

Är du en person som brukar ligga på soffan?

1. Stig upp. 2. Säg att du vill hjälpa till. Om du då får svaret ”Det behövs inte” eller ”Jag gör det bättre själv” insistera! Tala om att du tycker att det är roligt att bistå och att du är trött på att ligga ner. 3. Engagera dig i barnen. Ja, även om de inte är ­dina. Alla barn är allas barn och det här är deras högtid. 4. Se dig omkring, är det någon som stressar runt? Är ­någon bortglömd? Ge dem din uppmärksamhet. 5. Duka av bordet utan att fråga. Ta själv initiativet. 6. Är du inte den enda soffliggaren i sällskapet? ­Föreslå att ni tillsammans tar disken. 7. Gå ut med soporna. 8. Ha kul.

Är du den där andra personen, den som alltid gör allt själv och inte låter andra hjälpa till?

1. Släpp sargen. 2. Du är inte ansvarig för att alla ska ha det bra – det är vi tillsammans. Glöm inte det. 3. Låt någon annan ta hand om dig, det är kanske du som behöver en filt? 4. Sätt dig ner i soffan och sitt kvar länge. 5. Säg inte att du klarar allt själv, vi tror dig men vi andra måste få hjälpa till. Vi gillar ju dig och vill umgås med dig. Det kan vi inte när du ensam jobbar hela 12-timmarspasset. 6. Skit i disken. 7. Ha kul.

Jag vet inte hur ni tänker men jag är övertygad om att julen blir så mycket roligare om vi hjälps åt. Om allt inte måste vara så himla perfekt. Om vi alla kan ta det lugnt ett tag. Om vi får tid att sitta ner tillsammans och prata och flamsa. Det kan vi om vi är ett lag. Kanske kan vi då även få en riktigt god jul.

Styrkekram.

Brrrr, var den spontana känslan.

Vi hade konferens.

En workshop, det är managementsvenska för övning, gick ut på att göra rubriker
i Facebook, där Aftonbladets artiklar också hamnar i den nya mediavärlden. Och där allt ska vara mer positivt än kvällstidningssensationellt.

Några nämnde alltså ordet styrkekram. Hade lyckats undvika det ordet. Tyckte nu mest att det lät som en emoji som folk kryddar sina sms med. Såg nästan tecknet framför mig. En gul kramgo figur med utsträckta armar. Brrrr, igen.

Har sedan förstått att det är ett ord som är både populärt och omstritt i Facebook-konversationer. Både älskat och hånat.

Och så kom allt tillbaka. Diskussionen och tankarna som hade förträngts i tre år. Fest hos amerikanska ambassadens presschef på Strandvägen. Generöst med taxfreesprit. Goda snittar till förbannelse. Livliga diskussioner. En australisk journalist som lite provocerande undrade varför vi svenskar alltid kramas. I tid och otid. Han hade skrivit en rolig krönika i nättidningen The Local om hur folk i Sverige aldrig kommer iväg hem från fester, för alla ska kramas, oavsett om man inte har sagt ett ord till varandra. Kramandets vinnare är taxichaufförerna som väntar på gatan.

När startade denna inflation i kramar och varför? Är det ett överklassfenomen? Ett Stockholmsfenomen?

Föräldrarna till folk i min generation gjorde det väl aldrig.

Vad är det för fel med att skaka hand och säga Hej, Jan-Olov eller bara nicka lite lagom coolt till varandra och säga Tjena!, som i Kanal 5:s Café Bärs.

Men loppet är kört, har jag förstått.

Invändningar som att det är påtvingad intimitet, smörigt eller hycklande närhet, håller man bäst för sig själv.

Man vill ju inte vara okänslig.

För alla kramas. I tid och otid. Har arbetskamrater som kramas med varandra som om de hade varit borta på en världsomsegling, när de egent­ligen bara varit borta en dag.

Visst, där finns ju några vänner och släktingar där en kram är befogad. Och med sin käresta, förstås, om man har någon. Där har man ofta sina speciella ritualer, men de angår ingen annan.

Ett möte med Lisa Ekdahl häromveckan fick mig också att fundera vidare kring det här med kramar.

Intervjun fick viss uppmärksamhet i sociala medier för Lisas raka och feministiska sågningar av mig och några av mina frågor.

– Hör du hur du själv tänker, Jan-Olov? Patriar­katet faller, inom din livstid. Det är lika bra du hakar på, sa hon när hon tyckte några av frågorna var på tok för gammaldags gubbtrötta.

Annars var det som helhet inte alls ett konfrontativt möte, utan vi hade en väldigt trevlig en och en halv timme tillsammans.

Fick faktiskt en riktig björnkram när vi skildes åt.

Nu är det bara att anpassa sig till den nya verkligheten. Sociala medier och kramar regerar.

Fast fortfarande återstår problemet hur hel- eller halvhjärtat man ska kramas.

Hur gör man när utsträckta armar möts av en utsträckt hand? Hur kommer man överens om längden eller hårdheten i kramen? Hur gör man när man har ett glas
i handen och kvinnan en svindyr klänning? Eller när någon man avskyr förväntar sig en omfamning? Räcker ett Tjena då?

Problemet med kvinnor som tror de är med i franska filmer och vill kindpussas x antal gånger, tar vi en annan gång.

För övrigt är nog styrkekram, egentligen, ett rätt fint ord.

Men det blir urvattnat om det skickas genom cyperspace. Det ska vara en riktig styrkekram.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 61. Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… fortsätta att vara en livs­njutare. Kanske skriva en bok om över 40 år som kvällstidningsjournalist. Hylla de som förtjänar det och ta heder och ära av alla nollor man mött.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… tänker på att Donald Trump snart flyttar in i Vita huset.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

…en stor balkong. Mysig sommarstuga och praktiskt förvaringsplats resten av året.

4. Jag blir kär när …

… först leenden och blickar, sedan samtal, antyder att vi är på samma våglängd.

Hon hade redan bytt om två gånger men bestämde sig till slut för svarta jeans och en grå topp: ­Anonymt, bekvämt och inget som gick att läsa av. De skulle ses vid sju på en bar inne i stan. Inte för trendig men heller ingen sylta. Det var ett ställe dit hon inte brukade gå särskilt ofta – risken att stöta på någon hon känner var låg.

– Efter tio minuter och ett glas cava sa han att han ville ha sex!

Det är fest hos en nyseparerad vän och förutom vin, ost och kex bjuds det friskt på anekdoter om både den ena och den andra misslyckade dejten som hon har varit på sedan hon skaffade dejtingappen Tinder. Snart trängs nästan hela festsällskapet i det lilla köket där det utbyts dejtinghistorier. En del mardrömslika, en del galna. Men så här i efterhand och framförda med klipsk och drastisk humor blir de alla till små underhållande dramer.

– Vad är det för fel med sex efter tio minuter? Jag har dejtat samma kille fem gånger nu och vi har inte ens kysst varandra än. Vad tusan ska jag göra?!, säger hon som är småkär men konfunderad.

En av männen i sällskapet berättar att han trycker gilla på nästa alla men får sällan gilla tillbaka och det är då mobilerna åker fram och vi börjar jämföra Tinder-profiler.

– Vad är grejen med alla dessa tränings- och äventyrsbilder? undrar någon.

– Tjejerna är ju sjukt mycket snyggare än männen, ­konstaterar vi alla.

– Särskrivningar går helt bort för min del, säger hon som är lingvist, och får medhåll från de flesta.

– Jag är trött på alla dessa fika-dejter. Det ska fikas och fikas. I timmar!, säger han som snart har fått magsår av ­alla kaffe med påtår.

En kan ju undra varför så många bemödar sig med att använda Tinder eller andra dejtingforum. Vi är vänner och vänners vänner. Några vill finna kärleken, andra en att dela natten med. Och för några händer just det där som många hoppas på. De träffar någon som de faktiskt gillar. Men inte utan ett antal misslyckade dejter först.

På sidorna 52–57 berättar skådespelaren Krister Henriksson om sin klassresa, om kärleken och om de yngre vännernas ­Tinder-vanor:

”Plötsligt fipplar de med mobilen, då har de träffat någon på Tinder. ’Vad gör ni när ni träffas?’ frågar jag. ’Vi tar en öl och sedan går vi hem och ligger’, säger de.”

Kristers vänner verkar ha det mycket enklare än mina. Men det är så klart lättare att gå hem och ligga än att bli kär.

Det är den nionde november, datumet som går till historien för att vi vaknar till skrällen att USA har valt Donald Trump till sin nye president och för att Stockholm med omnejd är fullkomligt lamslaget av ymnig nederbörd. Medierna döper väderleken till ”rekordsnön”, eftersom det inte har snöat lika mycket i november månad sedan mätningarna började 1905.

En hel del av mina sociala medier-vänner länkar ihop snö- och valsmockorna och spår i sina statusar att vi går mot en ny istid, bildligt och bokstavligt.

På väg hem från jobbet traskar jag genom ett landskap som är mer Narnia än Narnia självt. Gatorna är oplogade. Övergivna bilar står parkerade och är täckta med så mycket snö att de ser ut som små kullar snarare än fordon. Föräldrar drar sina hämtade förskolebarn på pulkor, eftersom det är omöjligt att manövrera barnvagnshjul genom drivorna.

På trottoaren traskar jag fram i ett upptrampat singelspår. Jag får möte med en kvinna i 60-årsåldern och erbjuder mig att ta ett kliv ut i djupsnön, då jag har höga kängor, medan hennes skodon är av en lägre sort.

– Åh, tack, det var vänligt, säger hon och ler inifrån sin uppdragna huva.

Jag håller upp handen i en gest som säger: ”Det var väl ingenting”, pulsar vidare och njuter av tystnaden. Tänker först att det är snön som isolerar och filtrerar, men slås sedan av insikten att den beror mest på brusbrist. Stadens vanliga ljudkuliss i form av ständigt trafikbuller är ersatt av skratt från barn som åker stjärtlapp, gör snöänglar och bygger ljuslyktor och snögubbar. Lastbilsbrum är utbytt mot glädjetjut. Barn och vuxna leker utomhus tillsammans i stället för att hasta hem och landa i soffan framför tv eller ipads. Hur ljuvligt är inte det?

När jag kommer hem och har skakat av mig blötsnön, tänder jag ljus och ser ut i vår park. Det vita täcket har helt förändrat utsikten. ­Träden står stiliga som frostiga konstverk och snön reflekterar lyktstolparnas sken ända in i vår lägenhet. Det är magiskt. Gör mig lycklig.

Jag tänker att årets mörkaste månader inte är så dystra ändå om de lättas upp av snö – och hoppas att temperaturen fortsätter att hålla sig under nollan, så att vi får behålla det mjuka ­vintertäcket. Då kanske min årliga humördipp uteblir den här säsongen. Att omges av rimfrost är långt mer effektivt än artificiell ljusterapi.

Till viss del beror säkert min förtjusning på att jag är uppvuxen i jämtländska Östersund och aldrig riktigt har accepterat gröna – eller snarare grådystra – ­vintrar. Att åka kvällsskidåkning i Gustavsbergsbacken, söndags­promenera på ­Storsjöns is och ta sparken till ­pianolektionerna var självklarheter för mig som barn.

Visst, jag förstår alla som hatar kylan och hellre vill ha barmark och minst 20 plusgrader året om, men det är verkligen ­inget att stå efter. Inte på våra breddgrader. Fast med tanke på sagda president Trumps miljöpolitik är det sannolikt ditåt det barkar. Inte mot en ny istid, alltså, ­utan tvärtom.

Så passa på. Gör snöänglar så länge du kan.

Så ofta du kan.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Erika Scott.  Gör: Chef för Aftonbladets magasin. Familj: Gift med Daniel, barnen Joel, 19, och Freja, 16, samt hunden Monty.  Bor: På Södermalm i Stockholm.

Reporter-Hanna släppte bomben förra veckan: Hon tycker att julen är överskattad. Hon gillar inte köttbullar! Dessutom skippar hon allt och åker iväg till varmare breddgrader. Det här var samtidigt som vår andra Hanna, nämligen julvurmande redigerar-Hanna, precis spelat upp sin favorit bland jul-­låtar (den heter I want a hippopotamus for Christmas och vi får höra den varje jul – det är numera en Söndags-tradition). Och så snabbt var en gemytlig beef i gång.

– Hur kan du inte gilla julen?

– Jag äter hellre sniglar alla dagar i veckan än julmat.

– Jag tycker synd om dig som inte får uppleva ­julmagin!

– Jag upplever sol, värme och skaldjur i stället.

– Du måste ha haft väldigt dåliga julbord, det finns ju annat än köttbullar. Gillar du inte sill?

– Jo, men så gott är det ju inte. Tänk en gratinerad hummer i stället. Eller färska räkor. Och kanske några ostron. Tillsammans med ett glas mousserande.

– Men det kan man ju äta någon annan gång!

Efter ytterligare tio minuter om julens vara eller icke vara, var hela redaktionen involverade i julbordsfrågan. Vad vi äter på julen visade sig vara mer varierat oss emellan än väntat. Några av oss hade knappt smakat på lutfisk, för andra var det paradrätten. Dopp i grytan var ovanligt och kalv- och pressyltan verkade närmast avskaffad. Prinskorv och köttbullar fanns på alla bord medan grisfötter hade bara en av oss ätit.

Och vad är det egentligen av allt det här vi faktiskt gillar?

Den inlagda sillen hamnade högt på topplistan bland alla, annars var det mest spridda röster. Men det fanns en klar vinnare: Julskinkan. Den första biten man skär upp när den är nygriljerad och varm. Och sen på en knäckebrödsmacka till risgrynsgröten. Julskinkan har funnits på de svenska  julborden sedan 1800-talet och lär, till skillnad  från aladoben på grisfötter, syltorna och ägglådan, ha sin givna plats på julbordet länge till. I veckans tidning har vi låtit vår eminenta testpatrull betygsätta 19 julskinkor. Läs deras omdömen innan du ger dig ut och handlar.

Själv kommer jag att följa reporter-Hannas exempel och införa skaldjur på julbordet. Jag föredrar det framför allt fläsk i världen.

Läget i världshaven och den svenska skolan har mer gemensamt än man först kan tro. Bägge är nämligen på väg fullständigt åt helvete.

I oktober 2003 skickade Fiskeriverket ut ett kort pressmeddelande om inflödet av ål från Saragassohavet som minskat med hela 99 procent sedan 1970-talet.

Det blev ingen stor nyhet.

Aftonbladet nämnde det inte med en rad. Faktum är att det knappt uppmärksammades av någon nyhetsredaktion över huvud taget.

Isabella Lövin, då ännu skrivande journalist, var förmodligen den enda reporter som gick i gång på uppgiften om ålbeståndets ofattbart snabba tillbakagång.

Hon började granska det storskaliga fisket. Hon upptäckte hur EU-stöd och statliga subventioner i hög grad bidrar till att haven mot bättre vetande systematiskt dammsugs med allt effektivare redskap. Ålen visade sig bara vara en av många arter vars hela bestånd hotas av ­kollaps. Sedan 1970-talet har hälften av allt liv ­
i haven försvunnit.

Resultatet blev debattboken Tyst hav om den hänsynslösa jakten på den sista matfisken. Boken belönades välförtjänt med Stora journalistpriset 2007. Den intensiva debatt om rovfisket som följde blev startskottet för en miljöpolitisk karriär som fört henne via EU-parlamentet ­ända upp till regeringskansliet. I dag är hon vice statsminister med ansvar för bland annat ­klimatpolitiken.

Nu till parallellen: I oktober i år publicerade nationalekonomen Magnus Henrekson en rapport om den svenska skolan.

Gäsp, tänker ni.

Att den svenska grundskolan är i kris kan knappast undgått någon. Inte minst efter den diskussion som följde efter Pisa-undersökningen 2012, alltså den internationella skolstudie där svenska elever på tio år halkat ner från toppskiktet till att prestera långt under OECD-genomsnittet.

Men Henreksons rapport borde ändå få vem som helst att sätta kaffet i vrångstrupen. Han har nämligen inriktat sig på eliten, eleverna med de högsta betygen i de naturvetenskapliga ämnena. Genom att jämföra nya och gamla resultat från diagnostiska prov för nyblivna civilingenjörsstudenter har han fått fram en bild av hur ­dramatiskt kunskapsnivån förändrats.

Några exempel: Numera klarar inte ens hälften av de nyintagna på Chalmers att lösa andragradsekvationer. (Fram till början av 1990-talet brukade minst tre av fyra klara de uppgifterna utan problem.)

2013 fick hälften av studenterna bara 1,5 av totalt elva poäng i det diagnostiska testet. Var femte lyckades inte svara rätt på en enda ­fråga.

Noll.

Här snackar vi ändå om studenter på en av landets mest ansedda civilingenjörsutbildningar. De utgör gräddan från gymnasiets natur­vetenskapliga och tekniska program. Det är bara de med högsta betyg i så gott som samtliga ämnen som har en chans att ta sig in på en sådan utbildning.

Och ändå klarar de inte sånt som till och med jag lyckades lära mig på hög­stadiet.

Herrejävlar så uselt. 

Men vem vet, kanske kan de här siffrorna bli som rapporten om ålens till­bakagång: startskottet för en ­politisk karriär för en person med rätt förutsättningar att åtminstone försöka vända på skutan.

För något måste göras, den saken är helt klar.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 50. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Fru och två barn. Bor: Lägenhet i Stockholm.

Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
…att jag skulle vara någon sorts mattesnille.

Senast jag ljög var…
…i raden här ovanför. Ingen har någonsin ens kommit på tanken att kalla mig för mattesnille.

Jag längtar till …
…den nya Pisa-rapporten som publiceras vilken dag som helst. Förhoppningsvis visar den på någon sorts förbättring för Sveriges del.

Hurra! Nu får man äntligen köra på. Jag har hållit emot. Men nu är det första advent. Det är legitimt: I dag är det jag som packar upp julen. Den där gamla tomten som egentligen ser distinkt ond ut åker fram. Den får stå på samma plats som förra året, och som året innan det. Och innan det. De där ljushållarna från Iittala som jag ärvde av Anu när hon flyttade tillbaka hem till Finland dammas av.

Små ljus sätts i änglaspelet och Elvis sjunger Oh hohoho I’ll have a blue christmas without you. Det gjorde han redan när jag var tre. I över 40 år har han fått ackompanjera min jul. Vissa saker ändrar man inte på. Julstjärnorna hängde jag upp redan förra veckan, men jag tänder dem först nu. Nån måtta får det vara.

Sedan när det börjar skymma och jag har tänt alla ljus sjuder jag ihop min egen glühwein och rummen fylls av dofterna från kryddnejlika och kanel. Just då är jag nöjd. Allt är perfekt. Jag vill inget mer. I några minuter. Sedan händer något. En mild bris av tomhet drar genom kroppen.

Jahopp, var det här allt?

Jag vet inte varför, men jag lyckas sällan vara nöjd i mer än tio minuter i taget med vad jag än företar mig – om nu den känslan ens infaller.

Det skaver.

Jag byter skiva, låter Ella Fitzgerald ta över och skruvar upp volymen. Här ska det banne mej vara julmys! Jag häller upp lite mer glühwein och nu märker jag att den blev lite för söt. Blev den inte det förra året också? Och året innan det?

Är det bara jag? Eller känner du så här också ibland,
särskilt när julen vankas? När förväntningarna är höga.

Bakar du och dina barn lussebullar tillsammans och sen när ni äter dem, tänker du då att det var de godaste lussebullarna du har ätit? Var ni så där julstökigt gemytliga som på bilderna? Eller gnagde där en insikt om att du faktiskt har gjort samma sak i alla år och inte sjutton blir det bättre? Och om så bara för en kort sekund: Ville du ta degen och kasta ut den genom fönstret? Strunta i att städa och åka och köpa något så ojuligt som Hawaii-pizza?

Men nej, så klart ingen av oss gör så. Vi gör ju som vi alltid har gjort. Vi äter de där torra lussebullarna tills vi får ont i magen. Vi kokar en knäck som aldrig riktigt stelnar.

För här ska det banne mej vara jul!

Det är sen när jag slutligen släpper tanken på att allt borde vara lite mer och lite bättre än vad det egentligen är – mina jular kommer aldrig likna den i Love Actually – som det vänder. Ella krämar på med White christmas , vännarna plingar på dörren och filmen Bad Santa går på Netflix.

Hej julmys!