Hurra! Nu får man äntligen köra på. Jag har hållit emot. Men nu är det första advent. Det är legitimt: I dag är det jag som packar upp julen. Den där gamla tomten som egentligen ser distinkt ond ut åker fram. Den får stå på samma plats som förra året, och som året innan det. Och innan det. De där ljushållarna från Iittala som jag ärvde av Anu när hon flyttade tillbaka hem till Finland dammas av.

Små ljus sätts i änglaspelet och Elvis sjunger Oh hohoho I’ll have a blue christmas without you. Det gjorde han redan när jag var tre. I över 40 år har han fått ackompanjera min jul. Vissa saker ändrar man inte på. Julstjärnorna hängde jag upp redan förra veckan, men jag tänder dem först nu. Nån måtta får det vara.

Sedan när det börjar skymma och jag har tänt alla ljus sjuder jag ihop min egen glühwein och rummen fylls av dofterna från kryddnejlika och kanel. Just då är jag nöjd. Allt är perfekt. Jag vill inget mer. I några minuter. Sedan händer något. En mild bris av tomhet drar genom kroppen.

Jahopp, var det här allt?

Jag vet inte varför, men jag lyckas sällan vara nöjd i mer än tio minuter i taget med vad jag än företar mig – om nu den känslan ens infaller.

Det skaver.

Jag byter skiva, låter Ella Fitzgerald ta över och skruvar upp volymen. Här ska det banne mej vara julmys! Jag häller upp lite mer glühwein och nu märker jag att den blev lite för söt. Blev den inte det förra året också? Och året innan det?

Är det bara jag? Eller känner du så här också ibland,
särskilt när julen vankas? När förväntningarna är höga.

Bakar du och dina barn lussebullar tillsammans och sen när ni äter dem, tänker du då att det var de godaste lussebullarna du har ätit? Var ni så där julstökigt gemytliga som på bilderna? Eller gnagde där en insikt om att du faktiskt har gjort samma sak i alla år och inte sjutton blir det bättre? Och om så bara för en kort sekund: Ville du ta degen och kasta ut den genom fönstret? Strunta i att städa och åka och köpa något så ojuligt som Hawaii-pizza?

Men nej, så klart ingen av oss gör så. Vi gör ju som vi alltid har gjort. Vi äter de där torra lussebullarna tills vi får ont i magen. Vi kokar en knäck som aldrig riktigt stelnar.

För här ska det banne mej vara jul!

Det är sen när jag slutligen släpper tanken på att allt borde vara lite mer och lite bättre än vad det egentligen är – mina jular kommer aldrig likna den i Love Actually – som det vänder. Ella krämar på med White christmas , vännarna plingar på dörren och filmen Bad Santa går på Netflix.

Hej julmys!