Styrkekram.

Brrrr, var den spontana känslan.

Vi hade konferens.

En workshop, det är managementsvenska för övning, gick ut på att göra rubriker
i Facebook, där Aftonbladets artiklar också hamnar i den nya mediavärlden. Och där allt ska vara mer positivt än kvällstidningssensationellt.

Några nämnde alltså ordet styrkekram. Hade lyckats undvika det ordet. Tyckte nu mest att det lät som en emoji som folk kryddar sina sms med. Såg nästan tecknet framför mig. En gul kramgo figur med utsträckta armar. Brrrr, igen.

Har sedan förstått att det är ett ord som är både populärt och omstritt i Facebook-konversationer. Både älskat och hånat.

Och så kom allt tillbaka. Diskussionen och tankarna som hade förträngts i tre år. Fest hos amerikanska ambassadens presschef på Strandvägen. Generöst med taxfreesprit. Goda snittar till förbannelse. Livliga diskussioner. En australisk journalist som lite provocerande undrade varför vi svenskar alltid kramas. I tid och otid. Han hade skrivit en rolig krönika i nättidningen The Local om hur folk i Sverige aldrig kommer iväg hem från fester, för alla ska kramas, oavsett om man inte har sagt ett ord till varandra. Kramandets vinnare är taxichaufförerna som väntar på gatan.

När startade denna inflation i kramar och varför? Är det ett överklassfenomen? Ett Stockholmsfenomen?

Föräldrarna till folk i min generation gjorde det väl aldrig.

Vad är det för fel med att skaka hand och säga Hej, Jan-Olov eller bara nicka lite lagom coolt till varandra och säga Tjena!, som i Kanal 5:s Café Bärs.

Men loppet är kört, har jag förstått.

Invändningar som att det är påtvingad intimitet, smörigt eller hycklande närhet, håller man bäst för sig själv.

Man vill ju inte vara okänslig.

För alla kramas. I tid och otid. Har arbetskamrater som kramas med varandra som om de hade varit borta på en världsomsegling, när de egent­ligen bara varit borta en dag.

Visst, där finns ju några vänner och släktingar där en kram är befogad. Och med sin käresta, förstås, om man har någon. Där har man ofta sina speciella ritualer, men de angår ingen annan.

Ett möte med Lisa Ekdahl häromveckan fick mig också att fundera vidare kring det här med kramar.

Intervjun fick viss uppmärksamhet i sociala medier för Lisas raka och feministiska sågningar av mig och några av mina frågor.

– Hör du hur du själv tänker, Jan-Olov? Patriar­katet faller, inom din livstid. Det är lika bra du hakar på, sa hon när hon tyckte några av frågorna var på tok för gammaldags gubbtrötta.

Annars var det som helhet inte alls ett konfrontativt möte, utan vi hade en väldigt trevlig en och en halv timme tillsammans.

Fick faktiskt en riktig björnkram när vi skildes åt.

Nu är det bara att anpassa sig till den nya verkligheten. Sociala medier och kramar regerar.

Fast fortfarande återstår problemet hur hel- eller halvhjärtat man ska kramas.

Hur gör man när utsträckta armar möts av en utsträckt hand? Hur kommer man överens om längden eller hårdheten i kramen? Hur gör man när man har ett glas
i handen och kvinnan en svindyr klänning? Eller när någon man avskyr förväntar sig en omfamning? Räcker ett Tjena då?

Problemet med kvinnor som tror de är med i franska filmer och vill kindpussas x antal gånger, tar vi en annan gång.

För övrigt är nog styrkekram, egentligen, ett rätt fint ord.

Men det blir urvattnat om det skickas genom cyperspace. Det ska vara en riktig styrkekram.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 61. Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… fortsätta att vara en livs­njutare. Kanske skriva en bok om över 40 år som kvällstidningsjournalist. Hylla de som förtjänar det och ta heder och ära av alla nollor man mött.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… tänker på att Donald Trump snart flyttar in i Vita huset.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

…en stor balkong. Mysig sommarstuga och praktiskt förvaringsplats resten av året.

4. Jag blir kär när …

… först leenden och blickar, sedan samtal, antyder att vi är på samma våglängd.