Några dagar kvar och fortfarande är julen rätt mysig. Jag skriver fortfarande eftersom jag gillar advent men ärligt talat inte tycker att själva julfirandet är så mycket att hänga i granen, om uttrycket tillåts.

Det är lite svårt att förstå varför eftersom jag tycker om de flesta ingredienserna: min familj, fet mat, hyacinter, Karl-Bertil Jonsson och stea­rinljus. Men när allt det där läggs ihop blir det liksom för mycket. Själva julafton blir en hinderbana att ta sig igenom, från den gemensamma frukosten via finfikat till julklapparna och så julbordet innan man stinn får sjunka ner i soffan för att moffa i sig lite mer choklad.

Du behöver inte säga nåt, jag vet att jag är bortskämd och borde antingen tiga i tacksamhet över att a) ha några att fira jul med och b) ha råd med mat och klappar, eller strunta i att fira jul, om det nu är så himla jobbigt. Men även om vi sägs leva i normkritiska tider så är julnormen fortfarande väldigt stark för mig
– varje år inställer jag mig trots allt till familjens gemensamma firande.

Googlar man runt lite inser man dock att jag inte är den enda som tycker att julen är i mesta laget. Det blir många träffar om julångest och stress, konsumtionskritik och ledsna grisar. Men ändå firar vi, de allra flesta av oss.

Varför då? På familjeliv.se finns givetvis en tråd om detta (det finns trådar om precis allt där), den heter ”ni som inte gillar julen men firar ändå varför gör ni det?”.

”Jag är trött på firande med en bunt latskallar”, skriver en. Jag är rädd för att den största latskallen i vårt firande är jag, så nej, det är inget skäl för mig. ”Jag älskar julen men hatar delar av släkten jag måste fira med”, skriver en annan. Nja, för mig gäller snarare det motsatta även om hat är att ta i.

Men det vanligaste svaret är ”för barnens skull”. Själv har jag inga barn men jag har andra familjemedlemmar – många av dem barn – som jag tycker så mycket om att jag är beredd att köpa klappar som snart glöms bort och äta rester i åtminstone tre dagar för deras skull. Även om jag ibland kan önska att jag befann mig på en annan plats så sitter jag där år efter år, eftersom det här är mitt gäng i livet.

Jag noterade dock att årets julklapp öppnar för möjligheten att nästan vara på två ställen samtidigt. Med hjälp VR-glasögon kan man ju nämligen låtsas att man är någon annanstans. Jag föreställer mig att före Kalle Anka ta en paus på en strand i Thailand och efter jul­bordet kan jag slinka in på en bar i New York eller varför inte upp på en alldeles tyst bergstopp.

Men nånstans i bakhuvudet vet jag en sak. Skulle jag nåt år fira jul i Thailand eller New York så skulle jag ta med mig mina VR-glasögon även dit. Och platsen jag då skulle vilja uppleva skulle med största säkerhet vara mina föräldrars vardagsrum, med tusen meter använt julklappspapper, kladdiga knäckformar, en hörngran och mitt gäng.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46.

Familj: Ingen egen men ändå stor.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

Gör annars: Kulturredaktör.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… köpa mig en liten tax.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… ska prata inför folk.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

… en filt och en temugg.

4. Jag blir kär när …

… någon får mig att både skratta och tänka nya tankar.