Läget i världshaven och den svenska skolan har mer gemensamt än man först kan tro. Bägge är nämligen på väg fullständigt åt helvete.

I oktober 2003 skickade Fiskeriverket ut ett kort pressmeddelande om inflödet av ål från Saragassohavet som minskat med hela 99 procent sedan 1970-talet.

Det blev ingen stor nyhet.

Aftonbladet nämnde det inte med en rad. Faktum är att det knappt uppmärksammades av någon nyhetsredaktion över huvud taget.

Isabella Lövin, då ännu skrivande journalist, var förmodligen den enda reporter som gick i gång på uppgiften om ålbeståndets ofattbart snabba tillbakagång.

Hon började granska det storskaliga fisket. Hon upptäckte hur EU-stöd och statliga subventioner i hög grad bidrar till att haven mot bättre vetande systematiskt dammsugs med allt effektivare redskap. Ålen visade sig bara vara en av många arter vars hela bestånd hotas av ­kollaps. Sedan 1970-talet har hälften av allt liv ­
i haven försvunnit.

Resultatet blev debattboken Tyst hav om den hänsynslösa jakten på den sista matfisken. Boken belönades välförtjänt med Stora journalistpriset 2007. Den intensiva debatt om rovfisket som följde blev startskottet för en miljöpolitisk karriär som fört henne via EU-parlamentet ­ända upp till regeringskansliet. I dag är hon vice statsminister med ansvar för bland annat ­klimatpolitiken.

Nu till parallellen: I oktober i år publicerade nationalekonomen Magnus Henrekson en rapport om den svenska skolan.

Gäsp, tänker ni.

Att den svenska grundskolan är i kris kan knappast undgått någon. Inte minst efter den diskussion som följde efter Pisa-undersökningen 2012, alltså den internationella skolstudie där svenska elever på tio år halkat ner från toppskiktet till att prestera långt under OECD-genomsnittet.

Men Henreksons rapport borde ändå få vem som helst att sätta kaffet i vrångstrupen. Han har nämligen inriktat sig på eliten, eleverna med de högsta betygen i de naturvetenskapliga ämnena. Genom att jämföra nya och gamla resultat från diagnostiska prov för nyblivna civilingenjörsstudenter har han fått fram en bild av hur ­dramatiskt kunskapsnivån förändrats.

Några exempel: Numera klarar inte ens hälften av de nyintagna på Chalmers att lösa andragradsekvationer. (Fram till början av 1990-talet brukade minst tre av fyra klara de uppgifterna utan problem.)

2013 fick hälften av studenterna bara 1,5 av totalt elva poäng i det diagnostiska testet. Var femte lyckades inte svara rätt på en enda ­fråga.

Noll.

Här snackar vi ändå om studenter på en av landets mest ansedda civilingenjörsutbildningar. De utgör gräddan från gymnasiets natur­vetenskapliga och tekniska program. Det är bara de med högsta betyg i så gott som samtliga ämnen som har en chans att ta sig in på en sådan utbildning.

Och ändå klarar de inte sånt som till och med jag lyckades lära mig på hög­stadiet.

Herrejävlar så uselt. 

Men vem vet, kanske kan de här siffrorna bli som rapporten om ålens till­bakagång: startskottet för en ­politisk karriär för en person med rätt förutsättningar att åtminstone försöka vända på skutan.

För något måste göras, den saken är helt klar.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 50. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Fru och två barn. Bor: Lägenhet i Stockholm.

Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
…att jag skulle vara någon sorts mattesnille.

Senast jag ljög var…
…i raden här ovanför. Ingen har någonsin ens kommit på tanken att kalla mig för mattesnille.

Jag längtar till …
…den nya Pisa-rapporten som publiceras vilken dag som helst. Förhoppningsvis visar den på någon sorts förbättring för Sveriges del.