Hej 2017! Jag är lite trött på din första dag. Eller förresten, om jag ska ­vara helt ärlig känner jag mig tämligen sliten. Gårdagens festande på Debaser Medis känns fortfarande i kroppen – det var länge sedan jag dansade så mycket. Men jag ­kommer ändå att ta mig ut.

Jag ska sätta mig på den där tunnelbanan in till stan. Inte nu, men lite senare. Efter backhoppning, ostdrypande pizza och en stor cocacola. Jag ser, trots min belägenhet, fram emot den där korta resan, eller snarare målet med den: Biografen.

Jag vill gå in där och sätta mig i mörkret. Helst på tredje raden och lite på kanten. Jag vill sjunka ner och låta mig uppslukas. Jag vill inte prata. Jag vill inte synas. Jag vill inte lyssna. Det ska bara vara filmen och jag. Ingen ska sitta bredvid mig. Ingen ska fippla med mobilen. Ingen ska sucka eller vrida på sig. Ingen ska vända sig mot mig och viskande kommentera i mitt öra under filmens gång. Ingen ska störa min verklighetsflykt.

Under ett par timmar ska jag leva och andas filmen. Jag ska vara någon annan. Jag ska förflyttas långt bort. Det är magi. Det är hundra gånger bättre än Ivanhoe på min gamla tjock-tv.

Att gå på bio ensam är allt jag vill på din första dag. Kanske hamnar jag bland Andrea Arnolds rotlösa ungdomar i ett fattigt USA i filmen American Honey. Eller så förflyttar jag mig till 1945 i filmen Agnus Dei. Där kan jag  följa med den franska läkaren Mathilde till Polen för att hjälpa de överlevande från andra världskriget. Men helst vill jag sitta som på nålar och erfara konstgalleristen Susans värld av hämnd, skuld och hitchcock-stämning i Tom Fords thriller ­Nocturnal animals.

Och när eftertexterna rullar stressar jag ­inte upp. Jag behöver inte lyssna på vad någon annan tycker var bra. Eller dåligt.

I stället hänger jag kvar i filmen ett tag till. På tunnelbanan. På promenaden hem. Inget påtvingat tyckande. Bara inlevelse. Det är en bra start på 2017.

I veckans tidning har vi listat sex stycken verklighetsflykter i form av tv-serier. Ibland är det skönt att stanna hemma också.