En jul var jag på Jamaica, en annan pulsade jag genom snön på skogskyrko­gården. En jul hade jag allt; ett stort fint hus, julgran och 20 familjemedlemmar samlade. En annan slutade på soffan hos en kompis. Och den värsta hittills var när min far hämtades i ambulans efter att ha drabbats av akut blodförgiftning. Egentligen spelar det ingen roll vad som hände.

Oket är att vi alltid minns.

För sån är julafton.

Man minns den oavsett. Och oftast i detalj: Julen då vi missade Kalle och hans vänner. Julen då barnen fick helt fel julklappar. Julen då katten välte omkull granen. Julen med hjärtesorg.

Det är därför jag gillar det här dagen mycket mer. För vad jag gör i dag spelar absolut ingen roll. Nästa år är det glömt. Eller kanske minns jag inte ens i morgon. För vem bryr sig om juldagen?

Värre var det i går – eller rättare sagt; inför
i går. Det där eviga december-spektaklet, ångesten över hur julafton ska bli. Vem som kommer. Vem som inte kommer. Varje år, same same.

För ett tag sedan pratade jag med en etnolog om det här. Om hur jul-konservativa vi svenskar är – trots att många av oss – inför varandra –
låtsas som om julen inte har någon större betydelse.

”I år blir det mindre julklappar.”

”I år drar jag utomlands.”

”I år skiter jag i allt.”

Ändå händer något när julaftons magiska morgon gryr. Exakt vad det är vet jag inte. Men känslan, det där sedan barndomen bekanta pirret i magen. Det landar i mig, osvikligen varje år. Oavsett var jag är, hur jag firar, om jag inte firar …

Enligt etnologen delar jag den känslan med större delen av befolkningen. Och det handlar om berättelserna vi hört från förr – om vita jular, samlandet kring den heliga väntan på tomten. Doften av glögg. Även om våra jular aldrig sett ut så går den romantiska bilden av den perfekta julen i arv. Från en generationen till en annan.

Vi vill ha drömmen. Och därför kommer också ångesten. Känslan av att julen är helt förstörd om det regnar. Om någon ligger i skilsmässa. Om allt skiter sig. Jag tror att det är därför vi alltid minns vad vi gjorde på julafton. Ångesten delar in oss i de lyckliga och de olyckliga. Sitter jag ensam på julafton är jag en looser. Är släkten samlad och sams är jag lyckad. Jag har haft olika slags jular. Både lyckliga och olyckliga. Och jag minns dem alla, med pirr eller ångest.

Hur nästa blir vet jag inte – men nu är den här över och hur jag tillbringar min tid fram tills det är dags igen spelar ingen roll. Det finns ingen förväntan, ingen ”så måste det bli -dröm” att förhålla sig till.

Därför ska jag bara lata mig i dag. Göra ingenting, med gott samvete. För i morgon kommer i dag att vara glömd.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 44.

Familj: Tre döttrar och katten Svea.

Bor: Söder om söder.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

…  dyra ansiktsmasker.

2. Jag vill bli bättre på att …

… ta det lugnt.

3. Nästa resa går till …

… Nordirland.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… framtiden för att ta reda på vad vi behöver göra i dag för att förhindra framtida katastrofer.