Om jag sluter ögonen kan jag fort­farande känna hur krutdoften sticker lite lätt i näsan. Jag kan förnimma den söta smaken av lite för kall champagne, höra glädjeropen som spred sig över ett snötungt Medborgarplatsen och känna fantomstickningar efter mina vänners varma kramar.

Några få minuter in på det nya året 1997 var Stockholm mitt. Ett oskrivet blad i den dagbok som en människas liv utgör, en tomhet som stod redo att fyllas med något.

Jag hade bara några timmar tidigare flyttat till storstaden. Anlänt med bilen till ett stilla och öde Kungsholmen, där invånarna snarare flocka­des runt middagsborden än var ute på gatorna, med enbart en väska med kläder och mina drömmar i bagaget.

Lite demonstrativt lät jag Kents En helt ny karriär spela på bilstereon samtidigt som jag rullade längs Fleminggatan i min iver att gjuta fast ögonblicket för evigt i medvetandet. Att göra det så perfekt som det bara kan vara på film.

Det som väntade på mig i huvudstaden var i mångt och mycket ingenting. Jag hade ingen säker bostad, ett på sin höjd invecklat och omständligt av och på-förhållande med en tjej som skulle tillbringa januari i Australien (”vi får se hur det blir när jag kommer tillbaka”) och jag hade, först och främst, inget jobb.

När jag stod där på Medborgarplatsen spelade det för stunden ingen roll. I mitt huvud kunde jag fylla bladet med precis vad jag ville. En evig lycka som liksom fanns inom griphåll, några slumpartade händelser bort. En öppen möjlighet att forma livet utefter mitt eget önskande och mina egna behov.

När jag tänker tillbaka på allt som har hänt under de två decennier som har passerat sedan den där den där midnattstimmen blir jag nästan vimmelkantig. Ingenting ersattes ganska så snart av allt. Jag fick ganska så omgående vika­riat på Aftonbladet, som vid nästa årsskifte omvandlades till en fast tjänst, bostaden jag anlände till kom att bli min hemvist de kommande tre åren och tjejen som kom hem från Australien hade bestämt sig för att hon ville dela vardag och fest med mig.

Jag kände mig ganska så färdig. Vid knappt fyllda 24 års ålder hade jag allt. Trygghet, stabilitet, spänning, utmaningar – allt det som jag så envist önskade kunna fylla mina oskrivna blad med.

Av allt detta är nästan inget bevarat i samma form. Jag jobbar förvisso kvar på samma tidning, men arbetet bär på helt andra utmaningar och besvär än 1997. Relationer har kommit och gått, efter närmare ett decennium i söderort är jag tillbaka i innerstan och ägnar dagar och nätter åt att fylla sidorna i min egen livsbok med något vettigt innehåll.

När jag öppnar ytterdörren om morgnarna gör jag det med samma känsla nu som då. Staden är min. Den nya livskarriär som jag inledde för exakt 20 år sen har bara börjat och förväntningarna på framtiden är knappast mindre så här på tröskeln till medelåldern.

Och sluter jag ögonen kan jag fortfarande känna en försiktig krutdoft i fjärran.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling, 43.

Bor: Omotiverat stort i Stockholms innerstad.

Familj: Stor, utspridd, väldigt älskad.

Yrke: Redigerare och skribent. 

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

… den lugnande känslan av att ha en spinnande katt på magen. Dagarna tills jag får känna det igen kan inte gå snabbt nog.

2. Jag vill bli bättre på…

… att optimera min tid. Det är så mycket en vill hinna med; kärlek, vänskap, skriva mer och bättre, träna oftare och mer fokuserat. Det första parti, som inte heter SD, som motionerar om 36-timmarsdygn får garanterat min röst.

3. Bästa resa går till…

Efter ett misslyckat försök att få till en tur dit över julhelgen ser jag fram emot att återbesöka Lissabon så snart det går. Och denna gång utan att bli av med bagaget, får jag hoppas.