Jag dammade av bokhyllorna häromdagen. Det är ju nästan olidligt trist, så när jag hittade mitt gamla fotoalbum tog jag en paus. Vad länge sedan det var jag bläddrade bland fotona! Och herregud så jag såg ut! Jag vänder blad och förfasas. Där står jag med fransjackan som jag tyckte jag var ascool i. Där står jag med Pretty woman-­höga stövlar.

Där står jag med en pagefrisyr som det var meningen att den skulle se fransk ut. Men med mitt  tjocka och självlockiga hår såg jag ut som en lampskärm redan några dagar efter frisörbesöket. Och där har jag klippt luggen själv. Den skulle bli Södra Latin-rak men gick mer åt volanggardinshållet. Mitt hårs vägar äro outgrundliga.

Sen ser jag bilden på mig i en park någonstans i Fulham. Jag har den stora kavajen på mig. Vart tog den vägen? Som jag älskade den.

Jag ser bilder på mina vänner. De ser inte heller särskilt kloka ut. Jo, visst finns det en och annan snygg bild på oss, såna som man kan lägga upp på instagram en torsdag. Men de flesta skriker ”hej kom och hjälp mig”. De är rörande. Och roliga. Vi experimenterade och testade både kläder och smink lite som vi tyckte. Lite på känn. Robert Smith-eyeliner och trasig stickad tröja den ena dagen. Storrutiga skjortan den andra.

Det var inte så allvarligt. Vi ville sticka ut. Ibland blev det rätt. Ofta fel. Det var tiden innan sminkexperterna visade oss hur man skulle göra på You­tube, det var när stylisterna ännu inte hade ­talat om vad man skulle bära i vår. Eller inte ­bära. Vi var fria. Vi var häjkon bäjkon. Men vi var aldrig någonsin tråkiga.

På sidorna 20–27 har vi låtit tre ­power-kvinnor berätta om sina stilar genom tid och karriär. Lill-Babs, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson är stilikoner, still ­going strong. De bar ­Marimekko-klänningar, byxdresser och färgglada fitness-kläder.  De var djärva och starka. Det är de fortfarande. Och aldrig ­någonsin är de tråkiga.