Läs en bok. En som är bra. Läslistor riskerar ju lätt att bli så pretentiöst att man storknar. Men här – helt spontant och ­utan ängsliga sidoblickar –  kommer mina allra bästa boktips. Ta mig på allvar för en gångs skull.

1. Myggan Nippe och Eller Propeller av Ingvar Orre.
Lästes högt av morsan och var min första egentliga BOKUPPLEVELSE där jag på allvar trans­porterades in i en annan värld. Scenen med Nippe i giftlabbet jagar mig ännu efter 60 år. ”Myggan Nippe….” fick mig att inse fantasins storhet och den fria tankens skapande kraftt.

2. Barna Hedenhös av Bertil Almqvist.
Samtliga utom den sista i serien av böcker, som är usel. Barna Hedenhös fick mig att lyfta ögonen bortom skogsbrynet i Sollefteå. Ingen kunde som Bertil Almqvist få Omvärlden och De andra att framstå som så lockande. De som, i brist på annat att sysselsätta sig med, kallar Barna Hedenhös för rasististlitteratur vill jag bara slita öronen av. Bertil Almqvist förde världen hem till otaliga ungar ute på obygderna. Ungar som jag själv.

3. Dubbelkrut (och hans pirater) av Birger Wikström.
Tätt och sammanbitet berättad sjörövar­historia. Farsan läste den för mig när jag var liten. Och sen dess har jag alltid haft tanken på hur det kan gå i bakhuvudet. Har räddat livet på mig att antal gånger skulle jag vilja påstå. Birgers teckningar gjorde sitt till för att etsa in budskapet.

4. Blixt Gordon i kejsar Mings klor av Alex ­Raymond.
Utgavs av Sörlins förlag i Åby. Reades på Tempo i Sollefteå och inköptes av mig för 95 öre. Den första bok jag köpte och läste själv. Ingen bok kan vara viktigare än den. Fullständigt ­omtumlande upplevelse, grundlade mitt intresse för astronomi och kosmos.

5. Vredens druvor av nobelpristagaren John Steinbeck.
Kommentar överflödig.

6. Gökboet av Ken Keasy.
Kommer aldrig att läsa om den eftersom jag är rädd för att den skulle kännas daterad. Läste den tidigt på engelska när den kom ut. Glömmer aldrig fisketuren då jag satt och hejade högt och morsan undrade vad som stod på. Grymt ös från första till sista sidan.

7. Trippen eller The Electric Kool-aid Acid Test av Tom Wolfe.
Kom på svenska 1970, översatt av Gunnar Barklund. Det första jag läste i genren Den nya journalistiken. Långt ifrån det bästa Tom Wolfe har skrivit (den mannen har skrivit mycken bedrövlig dynga) men Trippen var först och boken präglade mig hyfsat rejält och det var kanske den som åtminstone till en del fick mig att läsa mer journalistik och som fick mig att växla in på det här spåret själv.
Av samma skäl som med Gökboet kommer jag aldrig att läsa om den.

8. John Dos Passos USA–trilogi.
Helt otrolig Amerikaskildring. Bör läsas i så långa seanser som möjligt. Här snackar vi transläsning. ­Illustrationerna av Reginald Marsh gör onekligen också sitt för att etsa in hela den fanta­stiska berättelsen i medvetandets bakre rum.

9. Den perfekta stormen av Sebastian Junger.
Ett oerhört drama, ett oerhört reportage om en oerhörd tragedi som kanske bara den som upplevt en vinterorkan på Nordatlanten, där vindmätaren visade 48 sekundmeter när den blåste bort, kan uppskatta.
Men det har jag gjort. Så jag vet hur de dödsdömda ­ombord på Andrea Gail hade det fram till den sista vågen: den våg som jag och Kurre ­Pettersson på Lektyr slapp.

10. Sonen (The Son) av Phillip Meyer.
Kom för ett par år sedan och är ytterligare en bok jag önskar att jag skrivit själv. Fast just den här hade jag faktiskt inte kunnat skriva bättre.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén Ålder: 64 år. Yrke: Reporter på Aftonbladet Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala; vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet i Uppsala. Tjänar: Knappt hälften så mycket som frugan.