Han sa: ”Helena, är du en sådan där glasmänniska? En som verkar stark och hård, men när du väl går sönder, då går du verkligen sönder.”

Jag sa: ”Det är möjligt”, och tänkte på att krossat glas inte går att laga, det lägger man i en sån där igloo för återvinning, och hoppas att man fick med sig allt så att det inte ligger kvar små flisor som barnen kan få i fötterna när de glatt ovetande går omkring barfota.

Glasmänniskor är helt enkelt ett oskick, en fara för omgivningen.

Åtminstone när de går sönder.

Men vad gick inte sönder 2016, egentligen?

En junimorgon i en lägenhet i Barcelona sitter vi med våra telefoner och scrollar fram och tillbaka, men hur mycket vi än bläddrar har Brexitsidan vunnit.

En novembermorgon vaknar jag och har samma fel på telefonen. Hur jag än vänder och vrider på den påstår Aftonbladet att Trump har vunnit presidentvalet i USA.

När jag den morgonen pulsar till tunnelbanan i Rissne börjar jag gråta. Inte för att staden är lamslagen av snö, det är ju mysigt, åtminstone första dagen, och dessutom festligt med norrlänningar som skummar av raseri över oss fjantar som inte kan köra på blankis med sommardäck och inte kan forcera halvmeterssnö med skodon av något elegantare snitt än skoterkängor. Utan bara för att allting känns så overkligt.

Fler saker går sönder detta år:

Diskmaskinen spyr ut vatten över köksgolvet kvällen innan jag ska åka till Berlin, garageporten fastnar i stängt läge, vi har elavbrott i sju timmar och jag glider på sommardäck i väg och köper pizza för pengarna som egentligen tog slut redan på Potsdamer Platz. Sedan dör bilbatteriet, och när vi byter däck går mojängen man skruvar ur bultarna med sönder.

Det känns som en tragikomedi utan ände, hela hösten. Det som knäcker mig är inte de stora mänskliga katastroferna eller annat som verkligen betyder någonting. Utan det är mina fullständigt triviala problem.

– Hur ofta är du tacksam över att du har elektricitet? frågar han som tycker att jag är av glas.

Svaret är såklart: Jag är aldrig tacksam över elektriciteten. (Mer än den nanosekund den återvänder efter strömavbrottet.) Det är ingen idé att ens försöka. Om en medelklasskvinna i vår del av världen skulle skriva tacksamhetsdagbok skulle den bli så oändlig att hon inte skulle ha tid att gå till sitt hyfsat välavlönade jobb. Om hon inte bara gör copy and paste. Men det skulle bli för tråkigt. Och ingen orkar höra på lovprisningar. Bättre då att älta problem. (Som ingen egentligen heller orkar höra på.)

Och som för att fullborda fiaskot skaffar jag Tinder. Han som tror att jag är av glas är ju ändå av ett helt annat material. Första person som tilltalar mig på Tinder vill ha mitt telefonnummer omedelbart. När han inte får det skriver han ”Jävla fegis!” och min lust att ha med någon människa över huvud taget att göra svalnar betänkligt.

Det blir födelsedag, jul, nytt år. Jag skriver en lista på saker som behöver lagas och betar långsamt av den. Sedan skriver jag en över saker som inte behöver lagas, sådant jag är tacksam över. Den blir ändå ganska kort: Barnen. Hälsan. Jobbet. Vännerna. Familjen. Ett relativt välstånd. Och elektriciteten.

Och ja, jag är möjligen av glas. Men i så fall polykarbonat, en transparent termoplast med exceptionell hållbarhet.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 47.

Familj: Stora E, 17, och Lilla O, 12.

Bor: I utkanten av Stockholm.

Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är….

…riven färsk ingefära i hett vatten. Men den ska tas i förebyggande syfte.

2. Sist jag blev skitför­bannad var…

…troligen något relaterat till min bil. Har numera ett väldigt aggressivt för­hållande till den.

3. Alla borde se filmen…

…de andras liv eftersom den är så himla bra.

4. Jag blir charmad när… …folk uppför sig som folk.