En stark karisma. Det ska man ju ha. Man ska vara intagande och färgstark. En sån som får andra att känna sig betydelsefulla. Charmerande men inte nödvändigtvis snäll. En som ryter till ibland, som han i tv-serien Arga kocken. Det väcker ju vår beundran och respekt, eller?

Åh, en stark karisma, det skulle man ha!

Men vad betyder det egentligen? Jag började fundera på det när jag träffade min gamla klasskompis i helgen. Hon sa att hon inte gillade karismatiska människor. Det var så ovanligt sagt. Jag blev förvånad.

– Nu när jag är äldre tycker jag att folk med stark karisma är läskiga. Jag gillar mer den grå typen. De brusar inte upp och är mer stadiga att ha omkring sig. Jag tror det har med mognad att göra. I dag skulle jag aldrig falla för en man med stark karisma. Det här gäller även vänner. Nu söker jag mig till dem i utkanten. De som inte tar all ens energi. De sviker inte och jag kan vara mig själv med dem. De håller i längden, berättade hon.

Hm, tänkte jag; måste en människa med stark karisma vara opålitlig? En människa som tar ens energi? En svajig typ som likt Gordon Ramsey tar en konflikt genom att skälla ut?  Och om det nu är så vi tolkar begreppet, vad finns det då att gilla? Väldigt lite, eller hur?

En av mina bästa chefer brukade säga att han var konflikt­rädd. Det kanske han var. Han var också snäll. Så när konflikten kom löste han den inte med att skälla eller snabbt brusa upp. Han ­tänkte. Det tog ett tag, ganska länge. Sen löste han den. Och så kunde han ta kritik. Åsikterna flödade fritt, alla fick vara sig själva.

I motsats har jag sett chefer som gormat och ställt till med scener. De kunde sin sak. De var skickliga. Men varför var de då så korkade? Deras utskällningar ledde ju inte till något kreativt alls. Det var bara dumt. Och ­omodernt.

Okej, vad är min poäng? Jo, att de ”tuffa” cheferna ­kallades karismatiska och starka. Tillåt mig här att retoriskt skratta. Deras utagerande tydde ju på något helt annat. Från mitt lilla hörn tänkte jag att de måste ha brist på något. Var det vitamin D? Eller EQ?

Så kan vi inte omvärdera betydelsen av stark karisma, om du nu också tolkar ordet så här? ­Eller i alla fall sluta hylla det så förutsättningslöst? Kan vi inte i stället ära alla de som är in­kännande, smarta, de som bryr sig om och inte tar allt utrymme? För som min gamla klasskompis sa: De håller i längden. Och jag tror vi har fått nog av kort­siktighet i den här världen.

PS! I veckans tidning har vi skrivit om mördare som ­blivit kändisar. Jag läste en biografi om en av dem, ­Charles Manson, nyligen. ”Han hade en stark karisma”, vittnade flera i hans omgivning om.