Jag kan fortfarande framkalla ljudet av hennes klor mot parketten, min älskade­ hund som följde mig överallt när jag var ung. I kanoten och på tältutflykter med kompisar som barn, på lydnadstävlingar i tonåren och på en och annan fest i vuxen ålder. Hundar,­ och i ärlighetens namn också andra djur som katter, hästar och getter, var mitt liv när jag växte upp.

Fast det är många år sedan vi skiljdes åt kan jag fortfarande sörja att den delen av mitt liv nu är hopplöst förbi. Jag blev drastiskt påmind om det när jag såg på Facebook att en kompis är ­ledsen för att ha förlorat sin mångåriga följe­slagare. Och jag förstår det så väl. Ett älskat ­husdjur blir saknat när det är borta.

I själ och hjärta är och förblir jag alltid hund­ägare. Många vanor från den tiden sitter fortfarande kvar. Det märks inte minst på att jag ­kliver upp alldeles för tidigt på morgonen – även när det är helg och ledigt från jobbet.

Att Instagram och Facebook flödar över av hundar i allehanda miljöer gör inte min längtan mindre. Där finns fyrbeningar i flytväst som tronar i fören på guppande båtar, familjehundar som tas på bar gärning efter att i ett obevakat ögonblick ha snott den tänkta middagen eller älskade latmaskar som vilar lättjefullt på soffan. Och jag älskar dem alla!

Varje gång jag snubblar fram över stock och sten på min löprunda tänker jag att det hade varit­ ljuvligt med ett lurvigt sällskap på turen. Alltid landar jag i funderingar kring vilken ras jag skulle välja. Först kommer en tervueren, som den jag hade. Eller varför inte en schäfer, jag har ju alltid varit svag för schäfrar. Nej, kanske­ en border collie skulle vara bäst, de är lättlärda och härliga? Tål att tänkas på.

Klart är i alla fall att det ska vara en rejäl hund, även om också små söta saker får tummen upp eller ett hjärta av mig i sociala medier, ska ­erkännas.

När jag tycker som mest synd om mig själv för att jag inte kan skaffa någon hund igen så för­söker jag övertyga mig med motargument. Som att jag gillar att resa och att det skulle vara ­väldigt krångligt med en hund, någon måste ta hand om vovven som inte får följa med. Eller att jag jobbar långa ­dagar och i så fall skulle vara tvungen att ­ordna dagis och det är ju ­jobbigt, alla ­hämtningar och lämningar inte minst. Men det tyngst vägande skälet är ändå det som ­avgör. Allergin som ­satte stopp för mitt ­intresse och som tyvärr också ­drabbat fler i min närhet.

Jaja, sånt är livet.

Till dess forskningen har gått så rejält framåt att vi kan ut­öka ­familjen med en hund så får jag ­glädjas åt bilder och filmer av era ­älsklingar.

Så kör på bara – hit med era bästa foton.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 49. Bor: Stockholmsförort. Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.