I december publicerade Aftonbladet artikelserien Den dolda svälten om problemet att många äldre blir undernärda på grund av att de får i sig för lite mat.

Eller gjorde vi verkligen det? Kanske sitter jag här och ljuger. Det menade i alla fall en läsare som mejlade strax efteråt.

”Invandrare kan ni skriva om men när det gäller våra gamla som svälter då ska det tystas ner”, skrev mannen upprört.

Det här får mig att tänka på ”nyheten” om nio­åriga Alva som valsade runt på nätet för ­något år sedan. Alva fick kvarsittning för att hon hade ett Iphoneskal med svenska flaggan på.

Den utpekade skolan blev nermejlad av argsinta människor – problemet var bara att ”nyheten” inte var sann utan påhittad av en satirsida på nätet.

När FB-användaren Mats blev upplyst om ­lurendrejeriet skrev han följande kommentar:

”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ­ändå”

Det här var ju hejdlöst roligt då, men i dag, ett drygt år senare, fastnar skrattet i halsen.

Vad som är sant verkar inte längre vara så ­viktigt. I stället tycks allt fler bestämma sig för vad man vill ska vara sant och sedan letar man rätt på ”fakta” som bekräftar den sanningen. Och allt som talar emot avfärdas rätt och slätt som lögner och hittepå. Precis som läsaren som mejlade härom veckan.

Jag tror tyvärr att vi fungerar så här lite till mans. För att världen ska bli begriplig bör det helst inte dyka upp något som vänder upp och ner på allting.

Det är helt enkelt jobbigt att behöva inse att man har fel.

Just nu är ”sanningen” att allt håller på att ­braka ihop – och därför är vi oroliga. Oavsett om hotet kommer från, som i brevskrivarens fall, invandringen, eller från en ny president i USA så är vi oroliga. Och ingen förnumstig förståsigpåare ska komma och påstå att vi inte har fog för vår oro.

Har jag bestämt mig för att tidningarna bara skriver snyftreportage om invandrare och inte om äldre som svälter så är det så.

Oron har helt enkelt blivit vår nya trygghet. Den ska bekräftas, inte stillas. Och den får absolut inte ifrågasättas.

Och visst, det finns en hel del att vara bekymrad över men det finns en gräns när oron bara blir destruktiv. Som en snuttefilt för vuxna.

Jag var på en middag härom veckan och alla vi runt bordet var rörande överens om att nu är det fara på färde. Vi var jätteoroliga – och faran fanns där ute, utanför den trygga lägenheten. Vi var rädda för alla de andra oroliga.

För det är ju inte så att vi alla oroar oss för samma saker.

En stor grupp har bestämt sig för att ­invandringen är orsaken till all världens ­problem, – andra oroar sig lika mycket för ökad rasism.

Sedan sitter vi där på varsitt håll och ­väntar på systemkollapsen – och i värsta fall går det så långt att vi blundar för fakta eftersom ”det vet man ju hur det är” och ”det är förjävligt ändå”.

Sedan en tid tillbaka har våra politiker fått upp ögonen för den här oron och från höger till vänster talas det nu om att ”ta människors oro på allvar”.

Lycka till, säger jag. Själv ska jag försöka ta min egen oro på mindre allvar.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson.

Ålder: 50 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: I Hägersten.

Gör: Debattredaktör.

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

…julmust. I december drack jag oerhörda mängder. Bäst är Zeunerts på glasflaska.

2. Bästa resan går till…

…Porto. Perfekt weekendstad som svenska rese­arrangörer verkar ha missat.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

…te, socker, brödrost, en radio – och numera även läsglasögon.