De tråkar mig på jobbet för att jag skriver så hårt. Inte hårdkokt som deckar­författaren Dashiell Hammett. Utan hårt som Klara Svensson, boxaren. Jag drämmer till tangenterna som om jag vill dem illa. Det smäller och smattrar när jag bankar ner mina texter i en utökad pekfingervals (med pek- och långfingrarna samt tummen på mellanslaget).

”Det låter som om du spelar trummor”, säger kollegorna.

Jag brukar urskulda mig med att jag lärde mig skriva på en gammal Halda, de gröna mekaniska skrivmaskiner som i decennier var det redskap som svenska journalister använde sig av. Tangenterna var extremt långslagiga och det krävdes bra fart på typerna för att banka fram texterna.

Det var min farfars maskin. Han var kort till växten men av allt att döma en stor man, helt klart värd en sida i Aftonbladet 2017.

Han var i många år chefredaktör för Arvika Nyheter. I en stor låda i källaren har jag kilovis med papper som han efterlämnade. På de gamla manuskripten kan jag följa hans liv, bokstav för bokstav, från de första texterna på 1920-talet till hans död 1962.

Under andra världskriget, i en tid då bland annat denna tidning var uttalat tyskvänlig, förde han en starkt anti-tysk linje. Och han gjorde det på sitt eget sätt. Han gillade att rimma och skrev ibland sina ledartexter på vers. Redan på tidigt 1930-tal började han varna för Hitler. Farfar Sten avskydde allt vad Nazityskland stod för. Och när kriget bröt ut 1939 blev den undfallande svenska hållningen mot Tyskland ett återkommande tema i hans texter, med eller utan rim.

Arvika ligger bara några mil från gränsen. Där blev den tyska ockupationen av Norge i april 1940 nästan lika mycket en svensk angelägenhet.

Men till skillnad från de flesta skribenter nöjde sig inte farfar med att tycka och skriva högtravande texter om broderfolken och frihet. Han omsatte sina åsikter i praktisk handling. Han och hans kompisar i Rotary (eller vad det nu var för gubbklubb han var med i) samlade in pengar och vapen till den norska motståndsrörelsen. Källaren
i familjens villa upplät han till norska motståndsmän.

Till historien hör att de bodde på Järnvägsgatan, bara ett stenkast från järnvägen där den tyska permittenttrafiken dundrade förbi. Den svenska samlingsregeringen lät nämligen tyska soldater resa genom landet till och från det ockuperade Norge, något som gjorde farfar heligt förbannad. Under de åren lär drygt två miljoner soldatresor ha gjorts genom det neutrala och alliansfria Sverige. De där transporterna solkade ner Sveriges anseende internationellt. Säkert var de starkt bidragande till att den brittiske premiärministern Winston Churchill kallade Sverige för ”det fega lilla landet i norr”.

Hursomhelst: Med tysktågen bara meter från huset drev familjen en sorts ”bed and breakfast” för efterlysta norska motståndsmän. Farsan brukade berätta hur han fick springa ner med mackor till norrmännen i källaren under de fem år som Norge var ockuperat av Tyskland. Han lärde sig för övrigt skriva på samma
maskin, med samma frenetiska smattrande på tangenterna.

Först när den tyska krigslyckan vände 1943 vågade Sverige sätta stopp för trafiken.

Farfar dog tidigt, som många journalister gjorde på den tiden, efter ett kort men intensivt liv med trycksvärta och filterlösa cigaretter.

Den gamla trävillan jämnades med marken på det progressiva 1970-talet för att lämna plats åt en parkeringsplats. Och den gröna Haldan försvann i en flytt för länge sedan.

Men manusen finns kvar.

Och hans smattrande sätt att skriva.

3 x tankar i mitt huvud

1 . När jag blir pensionär ska jag … 

… snåla. Jag lär i likhet med de flesta pensionärer i framtiden bli så illa tvungen.

2 . Jag blir genuint orolig när jag …

… hör Donald Trump och hans europeiska likasinnade förklara krig mot medierna. Det ekar otäckt av tidigare diktaturer.

3 . I mitt hem skulle jag
aldrig kunna var utan …

… papperstidningar. Jag kommer att njuta av dem så länge de finns kvar.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50.

Yrke: Journalist i fjärde generationen.

Familj: Fru och två barn.

Bor: Lägenhet i Stockholm.