Jag minns ett samtal för länge sedan. Jag var 15 och jobbade extra på helgerna. Vi satt i pentryt och tog en fika, eller om det var lunch. Hotellrummen var färdigstädade, nu var det bara korridorerna kvar. Det var inget spännande jobb, tvärtom var det rätt slitsamt, men historierna jag fick lyssna till i det där pentryt var ren och skär underhållning. En kopp kaffe och man visste allt om alla. Jag var yngst av oss som jobbade extra, de andra var 18–19 år och ascoola. De rökte och hade killar som ibland hämtade dem med sina bilar efter jobbet. Jag antar att jag var en storögd lyssnare på den tiden, eller så är det bara en bild jag har.

En av tjejerna berättade att hon hade rymt till London när hon var 14. Hon och några vänner hade planerat flykten i flera veckor. De skulle till staden de bara hade sett på tv. Till staden där deras idoler bodde. Den här hålan var alldeles för liten, här fanns ingenting, knappt en duglig skivaffär. Dagarna innan de skulle åka hoppade vännerna av, de vågade inte. Men vår kollega var resolut, ingenting skulle stoppa henne. Så hon rymde helt enkelt själv. Lite hann hon se av Londons flygplats innan hon blev stoppad och hemskickad.

Vi var alla imponerade. Ingen ifrågasatte detaljerna i historien, hur hon tog sig till Arlanda eller var hon fick pengarna och biljetten ifrån. Var det verkligen sant? I stället uttryckte de flesta bara en stor förvåning: Hur kunde hon som var så blyg och timid våga åka själv till London? ”Inte ens jag skulle göra det, och mig brukar dom kalla kaxig, sa någon. Det var en märklig reaktion, jag ser det nu. Som att blyghet och mod vore varandras motsatser. Som att det inte skulle gå att vara försynt och samtidigt viljestark, ja rent av företagsam.

Det här var för 30 år sedan och en kan ju tycka att vi borde ha blivit mer kunniga och klarsynta, i synnerhet med de böcker som skrivits i ämnet och alla de kändisar som berättat om sin blyghet. Ändå känns det ibland som vi lever kvar i samma vanor. För några veckor sedan överhörde jag ett mobilsamtal på tåget. En kvinna beskrev vad jag tror var sin dotter för någon i andra änden. ”Ja, hon är ju jätteblyg och tystlåten men faktiskt också väldigt envis och bestämd.

Jag tror inte mamman tänkte på hur hon sa det där, knappt jag gjorde det. Det behövs inte något ”men”’ efter egenskapen blyg. I sammanhanget fodras inget ”men” efter tystlåten.

I veckans tidning berättar succéförfattaren Kristina Ohlsson bland annat om att hon var blyg och osäker när hon var liten. Hon berättar även om hur hon ringde upp och pratade med sin stora idol – barn- och ungdomsförfattaren Maria Gripe. Hon var helt sonika blyg OCH (inget jäkla men här) modig. Hon var osäker OCH driven.