Startsida / Inlägg

Insikter är precis som tandkräm i tub

av Söndagsredaktionen

Anna Andersson m namnlågupplöstVi hade tragglat på ett tag, det var väl inte så bra men jag tänkte att ”om bara x så …” eller ”om bara y så …”. Den här kvällen, nu är det några år sen, satt vi mittemot varandra hemma hos honom, åt en fin biff och helt plötsligt kunde jag inte svälja. Det gick inte, strupen vägrade­ öppna sig. Det var som om min kropp hade fått nog och bestämde sig för att sätta stopp. För samtidigt som jag satt där och idisslade slog den ner i mig, stenhård och kristallklar: insikten. ”Jag måste göra slut.”

Den här insikten satt tydligen så långt in i mig att kroppen var tvungen att hjälpa till för att jag skulle begripa. Andra gånger kan de komma mer smygande, liksom försynt knacka på. Jag brukar försöka ignorera dem, sysselsätta mig med annat.

Men så plötsligt har man ett nära samtal med en vän eller gör en notering i dag­boken och så kommer den bara ur mig, den där förbannade insikten.

Jag vet att det anses bra och eftersträvansvärt att vara insiktsfull. Men min erfarenhet är att insikter sällan är roliga. Deras uppgift är att dra upp gardinen och visa oss tillvaron så som den verkligen ser ut, och på vägen lyckas de inte sällan riva ett luftslott och sticka hål på en dröm. Det gör ofta ont att få en insikt.

”Han älskar mig inte längre.”

”Hon bedrar mig.”

”Han dricker för mycket.”

Ni vet. Inga roliga saker att inse och när man väl har fattat finns det ingen väg tillbaka. En insikt är som tandkräm i en tub, har den väl kommit ut går det inte att peta in den igen.

Vad är det då som är så jobbigt med att verk­ligen fatta något? Jo, för att sen kommer insiktens jobbiga brorsa: ansvaret. När man har fått en insikt bör man på något sätt dra slutsatser och ta konsekvenserna av det man just har ­fattat. Alltså göra slut, söka hjälp, säga upp sig eller vad det nu kan vara. Ta ansvar och förändra sitt liv, helt enkelt.

När människor i efterhand pratar om – eller skriver böcker om – sina förändrade liv så låter det alltid glatt och positivt men vägen dit är ofta svår. Kanske måste man såra andra, eller avstå från saker, ändra på djupt rotade vanor. Det är skitjobbigt och man är rätt sugen på att smita:

”Alla relationer har svackor.”

”De är bara goda vänner, det är mig hon älskar på riktigt.”

”Han måste ju få koppla av, det är helt normalt.”

Men insikten finns kvar, vägrar släppa greppet och ska man inte helt gå sönder så måste man till slut agera.

Så var det för mig den där gången. Det slutade inte med att jag till slut svalde biffen, öppnade munnen och sa: ”Jag gör slut”. Jag harvade på ett tag till, men insikten satt som en spik i mitt medvetande och en dag så gick jag. Det var jobbigt och ledsamt men spiken försvann, och ersattes med en tillfredsställelse över att ha ansvar och kontroll över mitt liv.

Okej, det är en skön känsla så tack då, insikten. Hoppas det dröjer innan du kommer igen.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

Familj: Ingen egen.

Gör: Kulturredaktör.

4 x tankar i mitt huvud

1. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …

… att sträcka ut mig på sängen.

2. Vill du få mig på fall så ska du …

… få mig att skratta, ofta.

3. Jag reser ingenstans utan …

… mitt lypsyl.

4. Jag blir rädd när …

… jag ser vilket gensvar Donald Trumps uppenbara lögner får. Och att USA har  en president med så frivol inställning till ­sanningen.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB