Kön ringlar sig lång både framför och bakom mig. Jag tittar mig omkring – det är en påfallande homogen grupp människor som har valt att inleda denna lördagsförmiddag med att stå och köa. De flesta är i medelåldern, ser ut att vara födda i Sverige – och i princip alla är män. Eller gubbar.

Vad är det jag köar till? Kan det vara biljettsläpp till John Fogertys första Sverigespelning på fem år? Eller är det Jimmie Åkesson som ska hålla sitt vårtal?

Nix. Det är skivmässa i Solnahallen strax norr om Stockholm. En handbollsplan fylld av back efter back med gamla kantstötta vinylskivor. Ni vet de där stora, svarta, ömtåliga sakerna med ingraverade ljudspår som musik distribuerades på fram till mitten av 1990-talet då de ersattes av cd-skivan. Den i sin tur slogs ut av MP3-filen och nu Spotify.

Jag har samlat på grejer sedan jag var liten. Först var det gamla mynt eftersom farsan höll på med det. Sedan blev det frimärken, jag försökte få tag på ett frimärke från varje land i världen. Även från dem som inte längre fanns.

I tonåren kände jag nog på mig att frimärken inte var en framkomlig väg. Efter några vilsna år fick jag ett kasettband med Clash första på ena sidan och Sex Pistols på den andra. Därefter var det bara punk som gällde. Frimärksalbumen stuvades upp på vinden och samlandet bytte skepnad – till skivor.

Jag tog ett uppehåll när jag blev vuxen – men trillade dit igen för ett par år sedan när jag insåg att alla de där skivorna jag aldrig trodde jag skulle hitta nu gick att buda hem på Ebay.

Så nu står jag här i en kö med andra medel­ålders män som troligen har liknande historier. Skivmässan är förvisso ett undantag i samlartillvaron, en nostalgitripp tillbaka till den tid då man rotade i fysiska skivbörsar och hoppades på att göra fynd. Numera är det nätet som gäller. Men letandet är det samma.

Och kicken när jag hittar den där singeln som jag sökt efter i flera år, vinner budgivningen och sedan väntar på att paketet ska droppa in i brevlådan. Det är höjdpunkten – när man försiktigt öppnar postförsändelsen och har skivan i sin hand för första gången.

Jag provspelar den en gång, placerar den i ett skyddande plastfodral och ställer den på rätt plats bland de andra skivorna i samlingen. Sedan är det över.

Och dags att börja jaga nästa plastbit. Vad har man skivorna till? Egentligen ingenting, man bara har dem. Spelar dem gör jag inte, dels för att jag redan har all musik på cd och dels för att jag ju inte vill slita på dem. Skicket är viktigt för samlare.

Vissa dagar undrar jag själv vad jag håller på med. Flyr jag från något? Jag ser det mer som en kulturgärning, ett sätt att vårda musikhistorien och bryta en aning mot slit-och-släng-samhället.

Men framför allt har det blivit mitt alldeles egna forskningsprojekt. Vilka olika varianter av en och samma skiva finns, hur skiljer man en förstapressning från en andrapressning? Jag har helt enkelt blivit expert inom ett väldigt smalt område. En sorts hobbyforskarnörd.

Och har jag tur så ligger det en ny plastbit i brevlådan i morgon som jag kan plasta in och placera på rätt ställe bland alla de andra.

3 x tankar i mitt huvud

1. Senast jag funderade på jordens undergång…

…var härom dagen när jag pratade i telefon med min dotter i som luffar runt  i Thailand. Hon hade snorklat på samma ställen som jag besökte för 28 år sedan – och inte en levande korall fanns kvar.

2. Senast jag funderade på livets mening…

…är just nu. Bredbandet i området har packat ihop och kommer inte tillbaka förrän om två dygn, tydligen. Ingen uppkoppling, ingen tv – då kommer sådana tankar.

3. Senast min son jublade av glädje…

…är precis just nu. Bredbandet är tillbaka! Det tog inte två dygn!

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson.

Ålder: 50 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: I Hägersten.

Gör: Debattredaktör på Aftonbladet.