I videon till Papa don’t preach går Madonna runt i ett vårligt New York. Hon har kort, blont och rufsigt hår, randig båtringad topp och ett par slitna Levis-jeans med ett skärp i midjan. Över axeln hänger en skinnpaj. Hon är varken gammal eller ung.

Det här var en av hennes första förvandlingar. Innan hade hon klätt sig i urringade toppar, spetsskjolar och spetshandskar, alltid överröst med smycken runt hals och handleder. Det var en rolig och lekfull Madonna.

Nu hade hon blivit vuxnare och något tristare. Sofistikerad men bara tillfälligt – hon skulle snart byta stil igen. Men hon utstrålade samma styrka. Madonna bar de där jeansen med samma upproriska stolthet som när hon gled in med nylonstrumpor i håret i filmen Susan, var är du? Kanske hade Madonna kollat på fransk film och blivit inspirerad. Stilen påminner mycket om Jaen Sebergs i Jean-Luc Godards film Till sista andetaget. I Papa don’t preach anar vi en uppdaterad 80-talsversion av den franska nya vågens älskling.

Och det finns absolut ingenting som inte är snyggt med den stilen. Jag minns att jag blev blixtförälskad i Madonnas jeans och randiga topp när jag såg Papa dont preach-videon precis som jag tidigare hade förälskat mig i hennes mer frisinnade klädsel. Jag var inte ensam.

Året därpå, våren 1987, var vi många som gick runt i blå Levis-jeans, det skulle vara 501:or, inte sällan med en båtringad topp till.

Jag hade många stilar på 1980-talet som jag i dag helst vill förtränga, men absolut inte den. Som modeskaparen Yves Saint Laurent en gång sa: ”Jag önskar att jag hade uppfunnit blåjeansen, de är expressiva, anspråkslösa, har sex appeal och enkelhet – allt jag vill att mina kläder ska vara”. Det är adjektiv som stämmer ganska bra in på Madonna själv, tänker jag. Det är adjektiv som ringar in varför jeansen är tidlösa.

I Söndag nummer 19 har vår stylist Elin Zetterlind Millerud valt ut vårens denimplagg.  Jeansjackan, jeansskjortan och jeanskjolen finns med. Liksom en och annan jeansbyxa.