Det brände under ögonlocken. Jag försökte verkligen, det gjorde jag. Inte börja gråta. Inte säga något nu. Bara andas. Men tårarna hittade ändå ut. De rann ner för kinderna när jag såg mig i spegeln. Sen gick det inte längre. Känslorna blev ett fyrverkeri. De var inuti och utanpå och till och med på den där fula medaljongtapeten som hade solkats av många års cigarettrök.

– Jag ser ut som en kille, jätteful är jag, skrek jag och gråtsnuvan rann ner i munnen och jag kippade efter andan där jag satt och hulkade.

Kroppen kändes tung och varm. Jag hade haft långt, tjockt och lockigt hår. Tovigt hade det också varit men det hade jag glömt nu. Det var därför mamma hade tagit med mig till frisören. Nu var allt borta. Nästan i alla fall. Hur kunde hon?!

– Du är jättefin, sa mamma men jag visste att hon ljög. Jag var det fulaste som fanns men än värre: Jag såg ut som en larvig kille!

Alla på salongen stirrade. Jag skämdes men kunde inte förmå mig till att sluta. Ful! Ful! Ful!, grät jag. Åh, vad nesligt.

– Nu tycker jag att du är dum, tänk på Margit som har stått här och klippt en sån fin frisyr, hon blir ju ledsen när du säger så, sa mamma som hade tappat tålamodet för länge sedan.

Vi tog bilen. Jag duckade i baksätet. Ingen fick se mig. Stackars stackars Margit! Hon stod säkert och grät över saxar och hårfönar nu. Vad dum jag hade varit! Det fanns inga tårar kvar så jag torrgrät hela vägen hem. Det är väl lika bra att jag dör nu tänkte jag. Då slipper dom mig. Samvetet och skammen skavde. Jag kanske kunde skicka en teckning till Margit? Men mamma skulle inte få något. Hon skulle minsann få ångra att hon tog med mig till frisören sen när jag var död!

Mamma började tidigt så jag var först på förskolan av alla barnen. Min plan var att hitta ett ställe att gömma mig på. Jag gick runt och letade när jag hörde röster från tamburen. Det var Olle som kom. Han var lika gammal och precis lika lång som jag. När han såg mig stack jag snabbt som attan men han kom efter:

– Vad gör du? undrade han.

– Jag gömmer mig.

– Varför det?

– Därför att jag är så ful, sa jag och tittade ner på mina röda mockasiner.

Sömmen hade släppt lite längst sulan och bildat ett hål. Det såg jag nu.

– Jag tycker du är fin. Ska vi leka?

– Okej då.

Sedan tog vi fram lådan med Lego.

Hår är ingen småsak, det är en del av ens identitet. Vi har dåliga och bra hårdagar. Vi färgar och tuktar. Vi bävar för den dagen då vi blir tunnhåriga eller när de första grå dyker upp. Om vi inte längre kan få till det där långa, tjocka svallet med våra egna strån kan vi sätta i löshår. I det här numret har vi testat hårextensions.

Se resultatet på sidan 34!