Vi pratade om träning. Alltså om all den där träningen man inte gör, det är ju den man pratar mest om. Och vi pratade om den här vardagsmotionen som är så viktig nuförtiden. Att det är bättre att städa huset i två timmar än att tokgymma i 40 minuter. Jag nämnde att jag läst om kopplingen mellan kvinnors längre livslängd och vårt lågintensiva och evighetslånga gnoende i hemmen.

Dagen efter messar min vän och tipsar om att lyssna på Stil i P1. Jag blir förbryllad över tipset – inte för att han saknar stil, tvärtom, han är världens finaste men känns ändå inte som Stils primära målgrupp – och börjar lyssna medan jag viker ett berg av tvätt som legat och skrynklat ihop sig i en vecka.

I programmet figurerar en brittisk excentriker vars främsta bidrag till världen var onelinern att det är onödigt att städa för efter fyra år blir smutsen ändå inte värre. Någon ironiserar över de moderna vita hemmen, putsade med mikrofibertrasa. Och Agnes Wold, inofficiellt Sveriges bästa människa, säger att om hon hade donat i hemmet så hade det inte blivit böcker och avhandlingar skrivna.

Och där står jag och viker nitiskt trosor och strumpor och känner mig plötsligt: Så. Jävla. Dålig.

Jag borde ju skriva en roman i stället för att försöka få styr på örngott som krullat ihop sig. Jag borde förkovra mig, och strunta i att mitt hus ropar på att bli dammsuget från gruset som dragits in i hallen och vandrat vidare in på den redan repiga parketten. Jag borde göra något storartat – och inte sortera skräp och ränna till återvinningsstationen.

Sedan blir jag förbryllad. Är det verkligen så att det finns en norm som säger att man ska feja och greja, och att det är fult att inte göra det? Är Stil-människorna rebeller som uppmanar oss till motståndshandlingen att vägra vårda hemmet?

Det känns inte så. Det känns mer som att vi väntas stå över simpelt städande. Jag googlar och hamnar på en psykologblogg. Skribenten har händelsevis lyssnat på samma Stil och eldar på med fyra argument mot städning: du får mer tid med din partner, du får mer tid till annat, du bryter en ”osund norm” och du ”stärker din integritet”.

Nu känns det mer som att normen är att man ska leva ett så jäkla ”forfilling” liv hela tiden. Dagarna ska vara späckade med viktiga saker, stora ting, med ett högre syfte, ett större värde. Och hushållsarbete är som bekant värdelöst i ordets exakta
bemärkelse.

DET stressar mig. Det stressar mig mycket mer än skavda köksluckor och ingrodd skit i kakelfogarna.

Vad hände med att ibland bara göra det som måste göras och skita i om det inte kan bli en ball like-raket i sociala medier?

Det är inte roligt, men kanske måste inte en vuxen person bara göra roliga och intressanta saker (samtidigt som hen gnäller på unga som inte vill ta så kallade skitjobb)? Kanske kunde man bara göra det, inse att det hör livet till, och sluta prata (och skriva krönikor) om det?

Och om det fortfarande inte känns okej: Ta det som ett träningspass. Så kan du åtminstone få ihop en instagrampost.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är…

…riven ingefära i hett vatten.

2. Sist jag blev skitförbannad var …

… när det var stopp på motorvägen från Arlanda och mitt resesällskap föreslog att jag skulle backa…

3. Alla borde se filmen …

… Mitt sockersöta barn av Jimmy Wixtröm på Aftonbladet Plus.

4. Jag blir charmad om  …

… planeterna står rätt.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 47.

Familj: Två barn, 17 och 13.

Bor: I västra Stockholm.

Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.