Det går en film nu som jag tycker att alla, inte minst du, borde ta och se. Den heter Citizen Schein och handlar inte helt oväntat om Harry Schein, en av de största svenskarna i vår tid om du frågar mig.
Det finns flera skäl till att jag tycker det. Vissa mer relevanta än andra.

Men Harry Schein var en jävel på att bära upp ett par kortbyxor. Att bära upp ett par kortbyxor är en konst. Åtminstone om man ska göra det med stil, något vissa anser vara en omöjlighet. Men då har de inte sett Harry Schein. Eller ännu värre, aldrig hört talas om mannen.

Han visste hur man rökte cigaretter också, en konst som är på utdöende tillsammans med de sista ur Ronsongenerationen (Ronson var och är ett cigarettändarmärke som kostar en förmögenhet, och det enda godtagbara alternativet till Solstickan om du frågar mig.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag röker ju inte ens.

Men det gjorde Harry Schein. Han visste också hur man drack, det brukade bli ett helrör om dan. Det mesta på kvällen. Eftersom Harry Schein hade koll på läget var han helt okänslig för trender, whiskytrender till exempel. Harry Schein drack – håll i dig nu – Cutty Sark!

Det krävs ett enormt självförtroende att erkänna en sån sak i dessa tider, om du frågar en annan. Harry Schein såg till och med till att det serverades Cutty Sark vid hans egen begravning.

Harry Schein, judisk flyktingpojke som svingade sig upp på den allra högsta parnassen i Sverige, pratade bättre svenska än både du och jag. Fast han gjorde det med en närmast infernalisk österrikisk brytning som hade passat vilken filmskurk som helst – under förutsättning att han var nazist.

Harry Schein var mellan 1956 och 1989 gift med en av universums vackraste kvinnor. Som också var en av klotets mest kända skådespelerskor.

Hon hette Ingrid Thulin och kom från Sollefteå.
Hon hade flyttat ifrån jättekåken på Djupövägen 27 innan jag själv hamnade där.

Huset var fantastiskt, ett dragigt gammalt träslott på tre våningar som kändes hur stort som helst. Det låg alldeles bredvid älven som var en lika spännande som förbjuden och fantastisk lekplats. Forsen låg en bit uppströms, så farsan, som inte var simkunnig men uppvuxen mellan två betydligt vildare forsar längre uppåt älven var måttligt imponerad.

Han hade egentligen bara en förhållningsorder:

– Kommer du hem och har drunknat åker du på stryk.
Enkla regler för en sexåring som var lika simkunnig som farsan.

Vi hörde förstås talas om Ingrid Thulin, husets världsberömda dotter, men det skulle dröja innan man insåg vad det var för märkvärdig människa som hade bott under samma tak som en annan.

Ingrid själv har skildrat tiden på Djupövägen 27 på ett rasande vackert sätt i sin bok Någon jag kände som kom 1992 och hade det årets snyggaste bokomslag; en bild på henne själv.

Det enda spåret efter Thulins upptäckte jag när jag lärt mig läsa. Det var en brandyxa som hängde i trapphuset upp till oss. På skaftet var namnet THULIN inbränt med versaler.
– Den där yxan kommer att bli värdefull en dag, förklarade min kompis Dick för mig.

Han var ett år äldre och hade koll på läget. Han kunde till exempel cykla. Och det var också han som lärde mig skillnaden mellan höger och vänster.

Djupövägen 27 försvann i Sollefteås eget miljonprogram i mitten på 1960-talet. Brandyxan också. Vårat träslott, den tjusiga prästgården och ett par kåkar till ersattes av något som numera går under namnet ”Guldkusten.” En sten nere vid älven visar var Ingrid och jag bodde.

Vad jag vill säga med den här drapan? Inte mer än att det kan  vara givande att gå på bio ibland.