”De sitter alltid och fikar”. Än i dag minns jag kommentaren om oss i personalen när en anhörig var på besök hos sin sjuka släkting. Och också hur orättvist det kändes och hur fel jag tyckte att han hade.

Vad han inte förstod var att vi ”fikade” när det var besökstid för att hålla oss undan och ge alla söner, döttrar, mammor och pappor en chans att umgås med sina nära och kära utan våra blickar på sig. Och han insåg nog inte heller att vi – fram till fikan – hade sprungit benen av oss med bäcken, duschvagnar, matbrickor, fixat sår som skulle läggas om och blodprover som skulle tas. Vilket gjorde att svart kaffe, landstingsskorpor och knäckemackor med mjukost kändes som en oerhört välkommen paus.

Jag tänker ibland tillbaka på tiden när jag jobbade som undersköterska. Hur vi kämpade och slet med alla dagliga uppgifter, men också hur vi skrattade, kramades med patienter och tröstade ledsna anhöriga. Att det var stressigt ibland hörde liksom till, även då på 80-talet.

Själv valde jag så småningom en helt annan yrkes­bana och har därför aldrig jobbat i dagens kraftigt slimmade organisationer. Vården har sedan jag slutade gått genom stora förändringar mot hög specialisering, minskat antal vårdplatser och kortare vårdtider, men också personalsammansättningen är väsentligt annorlunda nu än då – vårdbiträdena är nästan borta och undersköterskorna har blivit färre.

Samtidigt vittnar de vårdanställda om att tiden för återhämtning har krympt och att naturliga pauser i princip har försvunnit. Stressen är inte längre något som kommer som tillfälliga toppar. Den är konstant. Jag hör det även från kvinnor i min egen närhet.

Att vara trött i ben och huvud var vanligt även när jag jobbade, men i dag visar statistiken att stressen inte bara tröttar ut personalen – den äter dem.

Sjukskrivningstalen är höga inom vården och många balanserar på gränsen till att gå in i den ökända väggen. Det är dubbla pass på jobbet, rädsla för att göra fel av trötthet, ont i ryggen och arbetskamrater där orken en dag bara tar slut. Tidiga varningssignaler som upprepade förkylningar och problem med minnet har till slut tagit ut sin rätt och utmattningsdepressionen har blivit ett faktum.

Att sjukvården inte mår bra har nog inte undgått någon. Dagligen rapporterar media om personal som går på knäna, tvingas prioritera hårt bland patienterna och som utöver vården även ska hinna med saker som att städa golv och skura sängar för minskad smittspridning. Men också om svårt sjuka som skickas hem för tidigt i brist på en plats att sova, kvinnor som föder barn i bilen och larm om att allt för få unga vill utbilda sig till vårdyrken.

Allt detta har placerat frågan i toppen på den politiska agendan. I valet nästa höst spås vårdkrisen dominera och redan nu tävlar partierna om att lägga de ”bästa” förslagen för att komma till rätta med problemen. Det talas om allt ifrån att återta vårdbiträdena till de patientnära sysslorna, till att bygga ut förlossningsvården och att slå samman landstingen till större regioner.

Vilka som till slut lyckas övertyga väljarna om att just deras parti har den rätta medi­cinen, det får vi se.

Själv hoppas jag att alla de, som finns där för oss när vi behöver det som mest, ska få möjlighet att tycka om sina jobb igen.

Med andra ord – fram för fler fikapauser i vården.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist.

Ålder: 49.

Yrke: Just nu t f debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet.

Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Familj: Man, två söner.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott … 

… om någon hotade mina barn, trist men självklart svar.

2. Jag trivs särskilt bra …

… när jag lyssnar på riktigt bra musik.

3. Om jag är ledsen …

…  vill jag ut och springa och rensa skallen.

4 . Det vackraste ord jag vet …

… är frihet för att det är så viktigt för mig och alla andra (en annan favorit är förtrollad, bara för att det låter snyggt).

Jag läser mitt sommarhoroskop. Det ska bli en bra sommar, om jag tolkar det rätt. Eller en sommar i alla fall.  Lite som den brukar vara om man är jag. ”Första halvan av sommaren blir nämligen händelserik och intensiv fastän du ­skulle vilja ta det lugnt. Andra halvan av sommaren blir däremot en smula tråkig. ..”, läser jag. Jaja, en vanlig sommar då.

När semestern nalkas och pratet om vad alla ska göra på ­semestern tar vid är jag helt nöjd med att säga: Ingenting. Jag vill inte ha något inplanerat, jag vill vara fri. Jag vill ligga på stranden och läsa en solig dag. Jag vill äta långfrukost och faktiskt läsa ­hela tidningen, inte bara bläddra. En regnig dag vill jag gå på bio mitt på dagen. Eller göra ingenting. Vi får se.

Men man kanske ändå skulle boka en resa till ett mer solsäkert land? Ok, jag gör det. Och när jag ändå är i det solsäkra landet är det ju trist att bara ligga på stranden, man vill ju hinna se och uppleva lite också. Jag åker på utflykter. Och när jag kommer hem igen, vore det inte kul att ta tåget och hälsa på vänner i ­Dalarna? Jo, lika bra att boka tågbiljett nu. Och så måste jag ju ”hem” till Norrtälje också. Sedan skiner solen in och påminner mig om att jag inte hann putsa fönsterna i påskas, lika bra att göra nu. Helt plötsligt är schemat fullt. Och det är underbart så klart, det är fantastiskt att jag har möjlighet att göra alla de här sakerna men jag har helt glömt bort min intention. När ska jag hinna med att bara ta dagen som den kommer?

Jag hade några somrar när jag var liten. Mamma jobbade jämt och alla kompisar åkte iväg till sina sommarstugor. Själv satt jag på balkongen i ett trist lägenhetssområde. Jag läste alla Vi fem-böckerna, avancerade till Agatha Christie, och försökte bli brun. Det där sista var bara för att kunna säga att jag hade varit ute och gjort saker sen när skolan började: ”Hej alla barn, nu ska ni ­skriva om ert sommarlov!” Jag hade inget att skriva om. ­Verkligen inte. Men jag var bra på att hitta på.

Är det därför jag nu måste boka in saker när jag egentligen ­inte vill göra så mycket alls? Jag blir stressad när kalendern är full men sedan när sidorna skiner blanka blir jag rastlös.

I boken Trötthetssamhället skriver Byung-Chul Han om vårt prestationsamhälle och hur allt vi kan eller förväntas kunna göra leder till depression och utmattning. Han ­citerar Nietzsche: Av brist på lugn och ro leder vår ­civilisation till ett nytt barbari.

Vi borde, menar han, stanna upp, tänka, se och ­känna.

Jag ska följa hans tankar om vikten av kontemplation i sommar. Jag ska ligga på rygg i ett mjukt gräs och titta upp på molnen. Det är inte alla förunnat men om du kan, önskar jag dig det samma. Skit i carpe diem!

Och känner du att andra gör så mycket mer spännande saker, att du inte har något att berätta om och inte orkar med pressen – ljug ihop något. Det gjorde jag och det gick jättebra: ”På mitt sommarlov hittade jag en mördad man i vattnet. Han var strypt och jättedöd och mördaren gick lös…”

Ingen kan slå det!

Sommarhoroskopet hittar ni på sidorna 34–41.

Kanske berodde det på avståndet. Att växa upp i Kiruna och Tornedalen var långt från allt. Det kändes framför allt flera ljusår från landets mest omtalade konsertscener och festivaler. Vilket innebar att jag tidigt febrade över konsertrecensioner i kvällstidningarna och alla livebilder som visades på tv. Framför allt blev jag en inbiten samlare av bootlegs.

Bootlegs? Nej, det är inte en sko med ben.

Bootlegs är samlingsnamnet för inofficiella piratinspelningar, en liten men passionerad subkultur där eldsjälar och fans sålde eller delade liveinspelningar till eller mellan varandra. Outgivna låtar och album spreds på kassett, vinyl och cd. I dag har den verksamheten i princip flyttat över till Youtube.

Just konserterna var det bästa sättet att vara på plats utan att ha varit där.

Jag vet inte hur många brusiga och kassa inspelningar jag har suttit och plågat öronen med. Ett tag utgjorde bootlegs den största delen av min samling.

Inget satte fantasin i rörelse som att höra hur Neil Young rumlade sig fram genom en Eldorado i Cleveland tre år innan han gav ut låten på skiva, hur Metallica dundrade loss i en öron­bedövande For whom the bell tolls på Scandinavium i Göteborg eller hur U2 bjöd upp Björn Ulvaeus och Benny Andersson på scenen i Globen i Stockholm och sjöng Dancing queen.

Att bootlegs var illegala gjorde inget sämre. Det kändes som att vara med i en hemlig klubb.

Mina förväntningar på konserter och festivaler var från tidig ålder orimliga. Men verkligheten överträffade alla fantasier. Jag har recenserat konserter i snart 20 år och har upplevt åtskilliga blindgångare, regnskurar, förseningar och besvikelser.

Men det tråkiga, inställda och mediokra bleknar i jämförelse med de största ögonblicken och explosionerna. Det är ett gift som aldrig går ur kroppen, en kick som jag aldrig slutar jaga, den där envisa förhoppningen att i kväll kommer livskänslan att nå zenit igen på en liten klubb, på en gräsplätt någonstans eller på läktaren i en jätte­arena.

Precis som den gjorde när Beyoncé trampade ner allt motstånd på Friends arena, när Lauryn Hill tog över Globen, när Tom Waits stod och stampade på ett uppmickat trägolv på Cirkus, när Rocket From The Crypt sparkade hela klubben Gino i ansiktet utan att någon klagade, när Florence And The Machine fick publiken i Ro­skilde att tappa förståndet under Dog days are over, när Prince hade en egen och unik uppvisning på Way Out West, som varenda jävla gång jag sett Thunderstruck och Shoot to thrill med AC/DC.

Konserter är sårbara. Festivaler är om möjligt ännu lättare mål. Och tyvärr verkar terroristerna ha fattat det. Om attentaten i Paris och Manchester är ett nytt mönster vill jag inte tänka på fortsättningen. De satans mördarna behöver inte ens få in vapnen på arenorna – det kritiska är när tusentals åskådare köar inför en spelning eller när en massiv publikmassa ska lämna området.

Det är bra att vara orolig och rädd, allt annat vore onaturligt. Men framför allt har det aldrig varit lättare att göra motstånd, att bli det som galna fundamentalister hatar allra mest, att göra ett gemensamt och beslutsamt motstånd.

Köp en konsertbiljett eller ett festivalpass och gå dit. I dag går det inte ens att ta simpla popshower för givna längre.

Och det är värt att stödja vår oskyldiga hedonism.

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson. Ålder: 40. Yrke: Rockjournalist. Bor: Söder om Söder i Stockholm. Familj: Mor, far, storebror, sambo.

4 x tankar i mitt huvud

1.  Min bästa huskur vid förkylning är… 

…bourbon.

2. Sist jag blev skit­förbannad var… 

…när jag senast loggade in på Twitter. Ångrar mig alltid.

3. Alla borde se filmen… 

…Mulholland drive eftersom David Lynch är en mästare. Nya säsongen av Twin Peaks är som ett improviserat skräckjazzjam mellan just Mulholland drive och Lynchs original­serie från 1990.

4. Jag blir charmad av… 

…pessimism. Vemod i Pixar-filmen Insidan ut är en evig före­bild.

Det är juni, regnet smattrar mot fönsterrutan och jag tänker på Nils Poppe.

Det var under sommarens regniga dagar som jag fick lov att stanna inomhus och titta på matinéfilm på tv, eller regnfilm som mamma brukade säga. Kärleksgnabb, practical jokes, förväxlingar, sång och dans och människor som ramlade roligt gick i svartvitt runt tretiden på eftermiddagen. Det var barnsligt och oskuldsfullt. Jag tyckte om Åke Söderblom och hur han sa ”Tjeeeenamåss lilla fröken”. Jag ville vara Sickan Carlsson och Annalisa Ericson. Men mest av allt gillade jag Nils Poppe. Han var så söt. Så rolig. Så påhittig. Han satte sig upp mot domderande gubbar – ingen kunde vara så skojigt respektlös mot auktoriteter som han. Anarkisten Nils Poppe! Jag tyckte att han kunde flytta till Älmsta och bli granne med mig. Åh, vad roligt vi skulle ha.

Ändå förstod jag nog att han spelade en roll, att han bortom tv-rutan var en rätt vanlig man som handlade mjölk på Ica helt utan spex och upptåg.

Det hjälper inte att man talar om för mig vilket rikt och lyckligt liv jag levt. Det är stundens oro och ängslan som blir syntesen.

(Ur Nils Poppes egna anteckningar i boken Poppe – i ljus och mörker av Gaby Wigart)

Nils Poppe lämnades bort till en änglamakerska direkt efter födseln. Han missköttes. Som tvååring var han hjulbent på grund av den bristfälliga dieten på bröd och öl. Men räddningen kom. Anders och Amanda Jönsson var ett fattigt, hårt arbetande par som hade försökt men inte lyckats
att få egna barn. De köpte honom för 40 kronor. Nils Poppe har själv sagt att han kom i de bästa händer. I familjens hem, vid Möllevångstorget i Malmö, stod fackföreningsboken i hyllan och på annandag jul gick de på nyårsrevyn på Arbetarnas teater i Folket hus. Nils Poppe blev aktiv i socialdemokratiska ungdomsklubben och läste Kropotkin. Han skulle bli politiker men blev komiker och skådespelare. Synd på politiken kanske, men tur för oss barn som fick skratta bort alla regniga dagar med honom.

I dag när jag åter tittar på filmer som Blåjackor och om Fabian Bom tycker jag mig se ett stråk av samhällskritikern Poppe. Han som ville strida för ett rättvisare samhälle finns där i all sin finurlighet, i den lille mannen som trotsar makten och blinkar pillemariskt mot oss från andra sidan tv-rutan.

Det regnar ute och jag vill se en matinéfilm. Jag som brukar säga att jag inte är det minsta nostalgisk längtar efter att få se en melankolisk man i sjömanskostym
skoja bort eftermiddagen. Nils Poppe är sommar för mig och det är nu den börjar. Glad sommar på er!

PS! På SVT:s öppna arkiv finns flera av Poppes
sommarföreställningar från Fredriksdalsteatern
i Helsingborg!

Jag har svårt att komma i tid. Och då ­menar jag inte att jag släntrar in lite nonchalant efter alla andra. Jag är alltid FÖR tidig. Ofta väldigt tidig.

Det finns undantag, som när jag satt och grät på en flygplats i Skottland efter ett missat flyg, men i stort sett har jag varit ute i löjligt god tid hela mitt liv.

En av mina äldre systrar berättade nyligen att hon använde mig som klocka under skol­tiden. När hon hörde mig slå igen ytterdörren efter mig visste hon att hon skulle gå upp och göra sig i ordning, och att hon precis skulle hinna med bussen eftersom jag alltid var tio minuter tidig.

På jobbintervjuer och läkarbesök har jag inte bara varit tidig, utan ibland till och med ”provåkt” till platsen någon dag i förväg för att verkligen vara säker på att hitta rätt.

Rekommendationen två timmar före avgång på flygplatsen? Varför inte säga fyra eller fem? Så mycket värt är det för mig att inte känna tidspress utöver den stress det redan innebär att köa och gå igenom säkerhetskontroller. Men jag fattar att oneurotiska, ostressade människor hellre lägger två timmar på att sova ut eller umgås eller vad det nu är ickeneurotiker använder sin tid till.

Jag koketterar inte med min tidighet och vill inte ha något diplom eller medalj eller så. För även om forskning visar att tidiga och punkt­liga personer är mer samvetsgranna och omhändertagande än de sena, visar den också just att vi är mer neurotiska, och att tidigheten mer är till för vår egen skull än andras. Vårt katastroftänkande får oss att lägga till tid för potentiella missöden och orosmoment, och inträffar inga av våra farhågor blir vi per automatik tidiga. Och att vara först på plats på en restaurang är ett ypperligt tillfälle att få välja sittplats (ett hörn med flyktmöjlighet, tack), liksom tidig ankomst till en fest innebär att det går att parkera sig på en trygg plats där ANDRA får komma till MIG och hälsa i stället för tvärtom.

Jag har egentligen inget större problem med min tidighet. På restauranger och flygplatser kan jag roa mig själv genom att titta på folk
eller glo i mobilen eller – och det är den tidiges bästa följeslagare – läsa en riktigt bra bok.

Men. Det finns en typ av tillställning jag måste sluta vara för tidig till. Detta trots att mina ­vänner nyligen var oroliga för mig när jag inte var på plats 18.55 fast utsatt tid var 19: hemmafester. Bara för att jag alltid är klar med alla bestyr en timma tidigt betyder inte det att andra är det. Och då ska det vara fritt fram att göra en redning, diska en disk, duscha, ha sex, klä på sig, gå ut med hunden ­eller vad det nu är utan att riskera att jag ringer på dörren 18.47.

Så nästa gång jag är hem­bjuden till någon klockan
19 så kommer jag då, om jag så får gå några varv runt kvarteret. Vem vet, jag kanske till och med dyker upp fashionabelt sent, som 19.02.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

…att jag flyger och snusar för mycket.

2. Jag får en sötchock när jag…

… ser mig själv i spegeln. Nej, skämt åsido, när jag ser hundar i verkligheten eller tvättbjörnar i sociala medier.

3. Det gör jag för att göra världen bättre:

Äter inget kött, kör ingen bil, och försöker vara snäll.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren:

…Minns inte, men när jag var några och tjugo så gick Weezers skiva Pinkerton varm, särskilt låtarna Getchoo och Why bother?.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 42.
Gör: Redigerar och skriver.
Bor: I  Hägersten.

Fan vad bra dom var!

Min kompis var lyrisk på ett sätt som fick honom att se nyvaken ut. Kanske för att han faktiskt var just det. Under konserten med Sonic Youth i vita tältet hade jag sett honom snett utanför, slumrandes sött i gräset. Först när spelningen var över, när publiken skingrades och på väg mot ölstånd och ­bajamajor tog stora kliv över hans utslagna lekamen vaknande han till liv. Nu var han den av oss som öste på med flest superlativ.

– De var helt sjukt grymma, den bästa konserten hittills!

Jag skulle aldrig komma på tanken att avslöja honom. Dessutom hade han kanske rätt. Jag hade stått och lyssnat uppmärksamt under hela konserten och var inte alls i närheten av lika imponerad som han. Sonic Youth i ett tält på Roskilde upplevs nog bäst i sovande tillstånd. Så måste det vara.

Det här var någon gång på 1990-talet och min första och enda Roskildefestival. Så här i festivaltider vill jag därför passa på att dela med mig av mina upptäckter och gedigna erfarenhet från den långhelgen:

1. Två dygn, så lång tid tar det innan en otvättad kropp börjar stinka.

2. Musiken är viktig men sällskapet viktigare.

3. I denna parallella verklighet är det ingen sensation att se vuxna människor rulla sig i lera och springa omkring i bara kallingar.

4. Dansk ljummen öl är inte god.

5. Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med bajamajor.

6. Konserter mitt på soliga dagen blir aldrig lika bra som de på kvällen.

7. Två dagar, så lång återhämtning behöver du när du har kommit hem.

8. Man är alltid lite, lite hungrig.

9. Det är svårt att äta langos med stil, men å
andra sidan – försöker du forfarande uppbåda en slags stil har du inte festivalat ordentligt.

Du är helt fri att stryka i eller utöka den här listan. Och för alla er som saknar maten på ­Sweden rock eller inte orkar vänta på Roskilde, Bråvalla eller Way out west har vi stått i köket och spisat festivalfavoriter. På sidorna 52–56 hittar ni recepten på bland annat älgkebab, smålandsrulle och så klart – langos.

Men vänta nu, jag glömde ju de kanske två viktigaste punkterna. Eftersom min kompis fortfarande håller hårt i tanken att den där Sonic Youth-konserten är en av hans bästa gäller detta under samtliga festivaler:

10. En spelning du har sovit på är också en spelning.

11. En snarkande publik är också en publik.

Om 59:an måste jag dessvärre en tredje gång berätta.

Det här är en sorglig söndags­krönika, möjligen är den rent av ett griftetal, men låt mig få inleda med att rekapitulera tidigare episoder i min artikelserie om denna ärans busslinje.

Min förälskelse i 59:an uppstod vintern 2011, då Aftonbladet flyttade från Globen in till City. Tunnelbanan söderut från Medborgarplatsen till jobbet ersattes av en resa in till T-centralen, med allt var det innebär av kamp för överlevnad i den mardrömslika gången mellan tunnelbanan och centralen, där tusentals människor i minuten gjorde sitt yttersta för att trampa ner en stackars skribent som gjorde någonting så omodernt som att flanera i maklig takt.

Men efter bara några arbetsdagar i Afton­bladets nya hemvist tipsade någon, det kan ha varit redigeringsgurun Jonas Lundh, typo­meterhjonens obestridlige mästare, om ett
annat sätt att resa.

Hänfört lyssnade jag på berättelsen om en måttligt fullsatt buss som sköt som en pil över Centralbron, med vacker utsikt över Riddar­fjärden, Stadshuset, Gamla stan, riksdagen och Rosenbad.

Visserligen fanns nackdelar med detta sätt att ta sig till jobbet, jag varnades bland annat för att hammarbyaren Lasse Anrell ofta satt längst bak, men denna livsstil såldes in med sådan skicklighet att jag lät mig förföras.

Jag steg på vid Östgötagatan och var två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet. Ett så oerhört mycket mer civiliserat sätt att resa än med den vulgära tunnelbanan.

Men säg den lycka som varar för evigt. Året efter jag på denna sida hyllade 59:an bestämde sig SL för att dra om linjens sträckning.  Plötsligt var restiden fördubblad.

”Det här håller bara inte”, suckade Jan-Olov Andersson, nöjesreporter på Aftonbladet sedan Eldkvarn brann, även han söderbo, och började ta tuben.

Jag kastade mig över tangentbordet och skrev en vredgad anklagelseakt. Troligen det argaste som har publicerats i europeisk press sedan J’accuse!, Emile Zolas uppgörelse 1898 med den rättsskandal som drabbade den judiske officeren Alfred Dreyfus, dömd för högförräderi.

Men jag vande mig. Och upptäckte snart fördelarna med snigeltempot. Att försjunka i en bok eller tänka på att AIK:s Alexander Isak gjorde två mål på Djurgården på sin sjuttonårsdag var inte det sämsta.

Och vad är väl egentligen 20 minuters resa i stället för tio jämfört med det jävelskap som landstinget nu försöker driva igenom?

Under lömsk tystnad, utan att fråga resenärerna, har trafikförvaltningen skickat ut en 83-sidig skrift med den försåtligt intetsägande rubriken ”Remiss inför trafikförändringar
i SL-trafiken 2017/2018”.

Men mig lurar de inte. För vad hittar jag inte på sidan 49, om inte ett insmuget förslag om att lägga ner min älskade linje. ”Mycket lågt resande”, lyder motiveringen.

Det här väcker frågor. Som exempelvis att resandet såvitt jag kan bedöma har ökat markant sedan ett före detta ålderdomshem i Norra Hammarbyhamnen gjorts om till flyktingförläggning.

59:an, som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930, är en klenod i kollektivtrafiken. Det vore historielöst att skrota den. Samt oekonomiskt. Tidigare ned­läggningar av obskyra linjer har lett till att gamla tanter som inte orkar gå till tunnelbanan i stället börjat nyttja den dyra färdtjänsten.

När denna text skrivs har remisstiden inte gått ut. När denna text publiceras har den gjort det. Snabb pressläggning är inte bilagebranschens främsta kännetecken.

Jag kan bara vädja till politiker och tjänstemän i landstinget: Ta ert förnuft
till fånga.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är…

… att jag är född i Sundsvall.

2. Jag längtar alltid till…

… den irländska väst­kusten för att jag känner mig fri där.

3. Det mest korkade jag har gjort är att… 

… vara korkad, vilket har hänt alldeles för ofta.

4. Kärlek för mig är…

… vackert och smärtsamt.

5. Senast jag ljög var…

…  om att jag aldrig var orolig att AIK skulle slå Djur­gården i derbyt härom veckan.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52. Yrke: Journalist.

Bor: Lägenhet på Södermalm
i Stockholm.

Familj: Sonen Henry.

En dag gick färden till Akalla. En annan till Mälarhöjden. Jag var nyinflyttad i Stockholm och det var sommar. Det regnade och ibland fick jag gå med vårjackan på. Men det fanns dagar då himlen var blå och fönstertermometern visade 36 grader. Det var så klart en överdrift, en uppvisning i måttlöshet så som hos alla termometrar som lapat sol sedan klockan sju på morgonen.

De dagarna köpte jag körsbär på Ica
nere på Ynglingagatan och gick genom Hagaparken till Brunnviksbadet. Där låg jag sedan hela dagen. Jag läste Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd
ac­kompanjerad av barnens lekrop nere vid strandkanten och bladens rasslande när vinden fick fart och susade förbi i björkträdet ovanför mig.

Det var alldeles för få sådana dagar det året. Det är i alla fall så jag minns det.

Men när molnen hopade sig och stängde ute sol och värme hade jag och min kompis planen klar för oss. Vi möttes upp Odenplan. Nere i tunnelbanan fanns en karta över Stockholms tunnelbanenät. Vi blundade, snurrade runt och pekade. När fingret hamnade på Skärholmen åkte vi dit och promenerade omkring länge, för tid hade vi gott om. Sedan upprepade vi vår procedur och åkte vidare till nästa ställe, slumpen fick avgöra åt vilket håll färden skulle gå. Vi gick på upptäcktsfärd i vår egen stad som var ny och lite främmande för oss båda då men som snart skulle kännas mer hemma än platserna vi kom ifrån.

Jag gör det fortfarande. Jag turistar i min egen stad. Inte med samma systematiskt slumpmässiga metod som då. Platserna är ofta utvalda före färd: En guidad båttur under broarna, ett glas rosé i trädgården till Karl o Kristinas Wärdshus o gårdsfestlokal i Skarpnäck, musik, dans och grillning på Cyklopen ute i Högdalen, bak­luckeloppisen på Siggesta gård och en silltallrik och ett dopp i havet i Lillsved ute på Värmdö. Med busskortet på fickan finner jag nya platser varje sommar. Jag kommer aldrig att bli färdig.

På sidan 61 tipsar Söndags redaktion om resmål inför semestern. Jag vill lägga till ytterligare ett förslag: Turista i er egen stad eller i ert egna landskap. Packa matsäcken och hoppa på bästa buss eller tåg. Eller ta cykeln. Det finns alltid något att upptäcka – och det är både miljö- och plånboksvänligt.

Listan över byggfiaskon kan göras lång: dörrhandtag som monterats upp och ner, elektriska löpband som saknar el, kattluckor som bara kan öppnas åt ena hållet. Alla projekt slutar på samma sätt, nämligen med ett hastigt inbokat besök av Crystof.

Första maj i år gick startskottet i villakvarteret. Jag talar om den årliga tävlingen Svenne-banan-bygger-altan, som man automatiskt löser licens till genom att köpa hus. Som på en given signal gick grannarna ut på gatan och påbörjade årets pool/garage/friggebod/murprojekt. Även jag och Dave strosade ut på uppfarten, med de obligatoriska varseluniformerna på, mest för syns skull.

Vi har givetvis svurit dyrt och heligt vid flera tillfällen att aldrig dras med i såna fånigheter som keeping up with the Joneses. Man ska inte jämföra sig med andra, då blir man inte lycklig. Så har vi sagt många gånger. Men grupptrycket är en kraft vi hade underskattat och det tog inte lång tid innan även vi började kika över staketen.

Jaha, de ska göra så.

Sedär, 75:an har köpt lösvirke.

Aha, här var det ett lass med trall.

Situationen är dock olycklig, eftersom både jag och Dave är svårt inkompetenta och borde vara uteslutna av hälso- och säkerhetsskäl.

Låt mig bara nämna fjolårets fasadmålning, så förstår ni.

Alla de andra husen på gatan hade redan fått sin uppfräschning, utan hjälp av proffs, så varför skulle inte vi vara sämre? Tvåvåningshus, sju meter på gaveln, nemas problemas, alla gör det. En av grannarna var vänlig nog att hyra ut en bättre begagnad skylift. Första problemet var att trotjänaren hade ungefär 25 år på nacken och slukade 10 ampere, varför vi tvingades stjäla el i smyg från ett annat hus för att kunna köra den. Vilket gick bra ända tills husägarna bestämde sig för att titta på tv. Då stannade skräpet på sju meters höjd tills våra förvånade men artigt sinnade bekanta kom ut och slog på strömmen igen. De fick springa ut fem gånger till samma kväll innan vi ringde Crystof, vår tålmodiga snickare, som kom och mixtrade med eluttaget så vi kunde köra liften från vårt eget hus.

Well, nytt försök. Jag rattade spakarna och Dave viftade med rollers från korgen. Plötsligt hördes ett oroväckande knak från kranen. Och ett till. Sedan började liften leva sitt eget liv och dyka mot väggen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag började rycka i alla spakarna i panik, vilket kan ha varit en dålig strategi. Kranen slängde fram och tillbaka mot husväggen. ”Uppåt, uppåt!” Skrek Dave. Till slut måste liften ha återfått någon form av självbevarelsedrift, för den stannade och hämtade andan. Då var engelsmannen en centimeter från att komma in i huset via fönstret.

Nästan dag satt två polacker och målade klart gavlarna från en byggställning.

Och medan vi släpade bort skyliften och slickade såren – inte minst den ekonomiska blödningen var ymnig – hann grannarna
sätta upp ett garage.

Men skam den som ger sig. Jag har nämligen upptäckt att de varselklädda männen på gatan har en svaghet – trädgårdsarbete. Så årets plan är att helt enkelt byta tävlingsgren. Och jag har ett trumfkort på hand. Daves mamma, som är en engelsk lady och årligen vårdar 400 perenner på sin radhustäppa, är inkallad för att klippa rosor, gräva ner koskit kring klätterväxterna och föra striden mot maskrosorna. Vi talar klematis, azaleor, rhododendrons och
alla Tungelstas handelsträdgårdars förbannade fulländning på en och samma tomt.

Sedan, kära läsare, ska prunkande fotodokumentation kab­las ut i alla e-medier som finns.

Bara för vår egen skull, givetvis.

Känn ingen hets, det blir man inte lycklig av.

3 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är … 

Treo. The cure of all diseases.

2. Sist jag blev skitförbannad var … 

… när Dave städade toaletten, utom just toaletten.

3. Jag blir charmad om  … 

… jag får ett gnägg när jag hämtar hästen i hagen.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 39 år och… 11 månader.

Familj: Dave samt sönerna Arvid, 6, och Ambjörn, 2,5.

Bor: Västerhaninge.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.