Kanske berodde det på avståndet. Att växa upp i Kiruna och Tornedalen var långt från allt. Det kändes framför allt flera ljusår från landets mest omtalade konsertscener och festivaler. Vilket innebar att jag tidigt febrade över konsertrecensioner i kvällstidningarna och alla livebilder som visades på tv. Framför allt blev jag en inbiten samlare av bootlegs.

Bootlegs? Nej, det är inte en sko med ben.

Bootlegs är samlingsnamnet för inofficiella piratinspelningar, en liten men passionerad subkultur där eldsjälar och fans sålde eller delade liveinspelningar till eller mellan varandra. Outgivna låtar och album spreds på kassett, vinyl och cd. I dag har den verksamheten i princip flyttat över till Youtube.

Just konserterna var det bästa sättet att vara på plats utan att ha varit där.

Jag vet inte hur många brusiga och kassa inspelningar jag har suttit och plågat öronen med. Ett tag utgjorde bootlegs den största delen av min samling.

Inget satte fantasin i rörelse som att höra hur Neil Young rumlade sig fram genom en Eldorado i Cleveland tre år innan han gav ut låten på skiva, hur Metallica dundrade loss i en öron­bedövande For whom the bell tolls på Scandinavium i Göteborg eller hur U2 bjöd upp Björn Ulvaeus och Benny Andersson på scenen i Globen i Stockholm och sjöng Dancing queen.

Att bootlegs var illegala gjorde inget sämre. Det kändes som att vara med i en hemlig klubb.

Mina förväntningar på konserter och festivaler var från tidig ålder orimliga. Men verkligheten överträffade alla fantasier. Jag har recenserat konserter i snart 20 år och har upplevt åtskilliga blindgångare, regnskurar, förseningar och besvikelser.

Men det tråkiga, inställda och mediokra bleknar i jämförelse med de största ögonblicken och explosionerna. Det är ett gift som aldrig går ur kroppen, en kick som jag aldrig slutar jaga, den där envisa förhoppningen att i kväll kommer livskänslan att nå zenit igen på en liten klubb, på en gräsplätt någonstans eller på läktaren i en jätte­arena.

Precis som den gjorde när Beyoncé trampade ner allt motstånd på Friends arena, när Lauryn Hill tog över Globen, när Tom Waits stod och stampade på ett uppmickat trägolv på Cirkus, när Rocket From The Crypt sparkade hela klubben Gino i ansiktet utan att någon klagade, när Florence And The Machine fick publiken i Ro­skilde att tappa förståndet under Dog days are over, när Prince hade en egen och unik uppvisning på Way Out West, som varenda jävla gång jag sett Thunderstruck och Shoot to thrill med AC/DC.

Konserter är sårbara. Festivaler är om möjligt ännu lättare mål. Och tyvärr verkar terroristerna ha fattat det. Om attentaten i Paris och Manchester är ett nytt mönster vill jag inte tänka på fortsättningen. De satans mördarna behöver inte ens få in vapnen på arenorna – det kritiska är när tusentals åskådare köar inför en spelning eller när en massiv publikmassa ska lämna området.

Det är bra att vara orolig och rädd, allt annat vore onaturligt. Men framför allt har det aldrig varit lättare att göra motstånd, att bli det som galna fundamentalister hatar allra mest, att göra ett gemensamt och beslutsamt motstånd.

Köp en konsertbiljett eller ett festivalpass och gå dit. I dag går det inte ens att ta simpla popshower för givna längre.

Och det är värt att stödja vår oskyldiga hedonism.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson. Ålder: 40. Yrke: Rockjournalist. Bor: Söder om Söder i Stockholm. Familj: Mor, far, storebror, sambo.

 

4 x tankar i mitt huvud

1.  Min bästa huskur vid förkylning är… 

…bourbon.

2. Sist jag blev skit­förbannad var… 

…när jag senast loggade in på Twitter. Ångrar mig alltid.

3. Alla borde se filmen… 

…Mulholland drive eftersom David Lynch är en mästare. Nya säsongen av Twin Peaks är som ett improviserat skräckjazzjam mellan just Mulholland drive och Lynchs original­serie från 1990.

4. Jag blir charmad av… 

…pessimism. Vemod i Pixar-filmen Insidan ut är en evig före­bild.