Det är juni, regnet smattrar mot fönsterrutan och jag tänker på Nils Poppe.

Det var under sommarens regniga dagar som jag fick lov att stanna inomhus och titta på matinéfilm på tv, eller regnfilm som mamma brukade säga. Kärleksgnabb, practical jokes, förväxlingar, sång och dans och människor som ramlade roligt gick i svartvitt runt tretiden på eftermiddagen. Det var barnsligt och oskuldsfullt. Jag tyckte om Åke Söderblom och hur han sa ”Tjeeeenamåss lilla fröken”. Jag ville vara Sickan Carlsson och Annalisa Ericson. Men mest av allt gillade jag Nils Poppe. Han var så söt. Så rolig. Så påhittig. Han satte sig upp mot domderande gubbar – ingen kunde vara så skojigt respektlös mot auktoriteter som han. Anarkisten Nils Poppe! Jag tyckte att han kunde flytta till Älmsta och bli granne med mig. Åh, vad roligt vi skulle ha.

Ändå förstod jag nog att han spelade en roll, att han bortom tv-rutan var en rätt vanlig man som handlade mjölk på Ica helt utan spex och upptåg.

Det hjälper inte att man talar om för mig vilket rikt och lyckligt liv jag levt. Det är stundens oro och ängslan som blir syntesen.

(Ur Nils Poppes egna anteckningar i boken Poppe – i ljus och mörker av Gaby Wigart)

Nils Poppe lämnades bort till en änglamakerska direkt efter födseln. Han missköttes. Som tvååring var han hjulbent på grund av den bristfälliga dieten på bröd och öl. Men räddningen kom. Anders och Amanda Jönsson var ett fattigt, hårt arbetande par som hade försökt men inte lyckats
att få egna barn. De köpte honom för 40 kronor. Nils Poppe har själv sagt att han kom i de bästa händer. I familjens hem, vid Möllevångstorget i Malmö, stod fackföreningsboken i hyllan och på annandag jul gick de på nyårsrevyn på Arbetarnas teater i Folket hus. Nils Poppe blev aktiv i socialdemokratiska ungdomsklubben och läste Kropotkin. Han skulle bli politiker men blev komiker och skådespelare. Synd på politiken kanske, men tur för oss barn som fick skratta bort alla regniga dagar med honom.

I dag när jag åter tittar på filmer som Blåjackor och om Fabian Bom tycker jag mig se ett stråk av samhällskritikern Poppe. Han som ville strida för ett rättvisare samhälle finns där i all sin finurlighet, i den lille mannen som trotsar makten och blinkar pillemariskt mot oss från andra sidan tv-rutan.

Det regnar ute och jag vill se en matinéfilm. Jag som brukar säga att jag inte är det minsta nostalgisk längtar efter att få se en melankolisk man i sjömanskostym
skoja bort eftermiddagen. Nils Poppe är sommar för mig och det är nu den börjar. Glad sommar på er!

PS! På SVT:s öppna arkiv finns flera av Poppes
sommarföreställningar från Fredriksdalsteatern
i Helsingborg!