Jag har svårt att komma i tid. Och då ­menar jag inte att jag släntrar in lite nonchalant efter alla andra. Jag är alltid FÖR tidig. Ofta väldigt tidig.

Det finns undantag, som när jag satt och grät på en flygplats i Skottland efter ett missat flyg, men i stort sett har jag varit ute i löjligt god tid hela mitt liv.

En av mina äldre systrar berättade nyligen att hon använde mig som klocka under skol­tiden. När hon hörde mig slå igen ytterdörren efter mig visste hon att hon skulle gå upp och göra sig i ordning, och att hon precis skulle hinna med bussen eftersom jag alltid var tio minuter tidig.

På jobbintervjuer och läkarbesök har jag inte bara varit tidig, utan ibland till och med ”provåkt” till platsen någon dag i förväg för att verkligen vara säker på att hitta rätt.

Rekommendationen två timmar före avgång på flygplatsen? Varför inte säga fyra eller fem? Så mycket värt är det för mig att inte känna tidspress utöver den stress det redan innebär att köa och gå igenom säkerhetskontroller. Men jag fattar att oneurotiska, ostressade människor hellre lägger två timmar på att sova ut eller umgås eller vad det nu är ickeneurotiker använder sin tid till.

Jag koketterar inte med min tidighet och vill inte ha något diplom eller medalj eller så. För även om forskning visar att tidiga och punkt­liga personer är mer samvetsgranna och omhändertagande än de sena, visar den också just att vi är mer neurotiska, och att tidigheten mer är till för vår egen skull än andras. Vårt katastroftänkande får oss att lägga till tid för potentiella missöden och orosmoment, och inträffar inga av våra farhågor blir vi per automatik tidiga. Och att vara först på plats på en restaurang är ett ypperligt tillfälle att få välja sittplats (ett hörn med flyktmöjlighet, tack), liksom tidig ankomst till en fest innebär att det går att parkera sig på en trygg plats där ANDRA får komma till MIG och hälsa i stället för tvärtom.

Jag har egentligen inget större problem med min tidighet. På restauranger och flygplatser kan jag roa mig själv genom att titta på folk
eller glo i mobilen eller – och det är den tidiges bästa följeslagare – läsa en riktigt bra bok.

Men. Det finns en typ av tillställning jag måste sluta vara för tidig till. Detta trots att mina ­vänner nyligen var oroliga för mig när jag inte var på plats 18.55 fast utsatt tid var 19: hemmafester. Bara för att jag alltid är klar med alla bestyr en timma tidigt betyder inte det att andra är det. Och då ska det vara fritt fram att göra en redning, diska en disk, duscha, ha sex, klä på sig, gå ut med hunden ­eller vad det nu är utan att riskera att jag ringer på dörren 18.47.

Så nästa gång jag är hem­bjuden till någon klockan
19 så kommer jag då, om jag så får gå några varv runt kvarteret. Vem vet, jag kanske till och med dyker upp fashionabelt sent, som 19.02.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

…att jag flyger och snusar för mycket.

2. Jag får en sötchock när jag…

… ser mig själv i spegeln. Nej, skämt åsido, när jag ser hundar i verkligheten eller tvättbjörnar i sociala medier.

3. Det gör jag för att göra världen bättre:

Äter inget kött, kör ingen bil, och försöker vara snäll.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren:

…Minns inte, men när jag var några och tjugo så gick Weezers skiva Pinkerton varm, särskilt låtarna Getchoo och Why bother?.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 42.
Gör: Redigerar och skriver.
Bor: I  Hägersten.