Listan över byggfiaskon kan göras lång: dörrhandtag som monterats upp och ner, elektriska löpband som saknar el, kattluckor som bara kan öppnas åt ena hållet. Alla projekt slutar på samma sätt, nämligen med ett hastigt inbokat besök av Crystof.

Första maj i år gick startskottet i villakvarteret. Jag talar om den årliga tävlingen Svenne-banan-bygger-altan, som man automatiskt löser licens till genom att köpa hus. Som på en given signal gick grannarna ut på gatan och påbörjade årets pool/garage/friggebod/murprojekt. Även jag och Dave strosade ut på uppfarten, med de obligatoriska varseluniformerna på, mest för syns skull.

Vi har givetvis svurit dyrt och heligt vid flera tillfällen att aldrig dras med i såna fånigheter som keeping up with the Joneses. Man ska inte jämföra sig med andra, då blir man inte lycklig. Så har vi sagt många gånger. Men grupptrycket är en kraft vi hade underskattat och det tog inte lång tid innan även vi började kika över staketen.

Jaha, de ska göra så.

Sedär, 75:an har köpt lösvirke.

Aha, här var det ett lass med trall.

Situationen är dock olycklig, eftersom både jag och Dave är svårt inkompetenta och borde vara uteslutna av hälso- och säkerhetsskäl.

Låt mig bara nämna fjolårets fasadmålning, så förstår ni.

Alla de andra husen på gatan hade redan fått sin uppfräschning, utan hjälp av proffs, så varför skulle inte vi vara sämre? Tvåvåningshus, sju meter på gaveln, nemas problemas, alla gör det. En av grannarna var vänlig nog att hyra ut en bättre begagnad skylift. Första problemet var att trotjänaren hade ungefär 25 år på nacken och slukade 10 ampere, varför vi tvingades stjäla el i smyg från ett annat hus för att kunna köra den. Vilket gick bra ända tills husägarna bestämde sig för att titta på tv. Då stannade skräpet på sju meters höjd tills våra förvånade men artigt sinnade bekanta kom ut och slog på strömmen igen. De fick springa ut fem gånger till samma kväll innan vi ringde Crystof, vår tålmodiga snickare, som kom och mixtrade med eluttaget så vi kunde köra liften från vårt eget hus.

Well, nytt försök. Jag rattade spakarna och Dave viftade med rollers från korgen. Plötsligt hördes ett oroväckande knak från kranen. Och ett till. Sedan började liften leva sitt eget liv och dyka mot väggen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag började rycka i alla spakarna i panik, vilket kan ha varit en dålig strategi. Kranen slängde fram och tillbaka mot husväggen. ”Uppåt, uppåt!” Skrek Dave. Till slut måste liften ha återfått någon form av självbevarelsedrift, för den stannade och hämtade andan. Då var engelsmannen en centimeter från att komma in i huset via fönstret.

Nästan dag satt två polacker och målade klart gavlarna från en byggställning.

Och medan vi släpade bort skyliften och slickade såren – inte minst den ekonomiska blödningen var ymnig – hann grannarna
sätta upp ett garage.

Men skam den som ger sig. Jag har nämligen upptäckt att de varselklädda männen på gatan har en svaghet – trädgårdsarbete. Så årets plan är att helt enkelt byta tävlingsgren. Och jag har ett trumfkort på hand. Daves mamma, som är en engelsk lady och årligen vårdar 400 perenner på sin radhustäppa, är inkallad för att klippa rosor, gräva ner koskit kring klätterväxterna och föra striden mot maskrosorna. Vi talar klematis, azaleor, rhododendrons och
alla Tungelstas handelsträdgårdars förbannade fulländning på en och samma tomt.

Sedan, kära läsare, ska prunkande fotodokumentation kab­las ut i alla e-medier som finns.

Bara för vår egen skull, givetvis.

Känn ingen hets, det blir man inte lycklig av.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är … 

Treo. The cure of all diseases.

2. Sist jag blev skitförbannad var … 

… när Dave städade toaletten, utom just toaletten.

3. Jag blir charmad om  … 

… jag får ett gnägg när jag hämtar hästen i hagen.

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 39 år och… 11 månader.

Familj: Dave samt sönerna Arvid, 6, och Ambjörn, 2,5.

Bor: Västerhaninge.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.